När Cream återförenades i London 2005, i samma Royal Albert Hall där de hade spelat sin avskedskonsert 1968, var alla de längsta improvisationerna bortrensade. Ingen låt nådde över tio minuter, längst var den som avslutade ordinarie set: ”Toad”.

Alltså låten som i princip bara är ett enda långt trumsolo av Ginger Baker.

Inget under den kvällen förbluffade mig lika starkt som just den saken. Att en av rockhistoriens mest upphaussade återföreningar var upplagd så att själva konsertkulmen blev ett trumsolo. Just den fasa som plågade de flesta rockkonserter under 70-talet, men sedan långsamt blev otidsenlig och fasades ut.

Men Ginger Baker var mannen som introducerade trumsolot i rockkulturen, som en konstform i sig. Och han fick myriader av efterföljare, för vilka han själv sällan hade något beröm till övers. John Bonham i Led Zeppelin var inte en musiker, Keith Moon i The Who var knappt ens en trummis. Och den hårdrock som Cream hjälpte till att föda fram avfärdade han rakt av med att den borde ha aborterats.

Själv kunde han bli rasande om han ens kallades rocktrummis. Han kom från jazzen, och hans problem med rocktrummisar var att de inte hade jazzens sväng i fingrarna.

Tycker man att Ginger Baker verkar ha varit en jobbig typ är man i gott sällskap. Det tycks i princip alla ha gjort. Få artister har också brutit upp fler gånger, från olika band och rent fysiskt: bytt stad, land, verksamhet, familj. Bland mycket annat hann han med en tid som olivbonde i Italien och som hästpoloentreprenör i Sydafrika, och innan han hade en tanke på att bli musiker var det tävlingscyklist han skulle bli.

Att han var en gudabenådad musikant finns det emellertid få som inte skriver under på.

Han hävdade själv att det var cyklingen som gav honom den fysiska konstitutionen att bli trummis. Han var femton eller sexton när han fann sig som gjord för det. Inom ett år spelade han med jazzband i 50-talets London, snart var han lärjunge till trummisen Phil Seamen – som även introducerade honom för heroin. Vilket han brottades med i decennier, och inte gjorde honom mer pålitlig.

Första prestigeposten var i Alexis Korner’s Blues Incorporated, där han ersatte Charlie Watts som skulle vidare till The Rolling Stones. Än mer byggdes ryktet i The Graham Bond Organisation, inte minst för hans samspel med basisten Jack Bruce.

Trots att de avskydde varandra, och kunde hamna i slagsmål på scen. Jack Bruce lär ha lämnat bandet efter att Ginger Baker hotat honom med kniv.

Därför var Baker inte odelat glad när Eric Clapton – efter att ha accepterat förslaget om att bilda ett band ihop – värvade just Jack Bruce som basist. Eftersom även Clapton hade noterat deras spelkemi.

Själv kunde han bli rasande om han ens kallades rocktrummis.

Cream höll i drygt två år, men kan ha varit rockens mest banbrytande band efter The Beatles. Tre mästermusiker som redan var etablerade var för sig, där fokus låg på samspel minst lika mycket som på låtskrivande eller sång.

Snabbt bildade Baker och Clapton en ny supergrupp, Blind Faith, med Steve Winwood från The Spencer Davis Group. Det höll knappt ens ett halvår. Efter det kom Ginger Baker’s Air Force, ett storband med fler slagverkare än helgjutna låtar, och när det föll samman drog Ginger Baker till Nigeria, startade en studio och spelade med den ikoniske Fela Kuti – som han hade lärt känna redan tio år tidigare i London.

I efterhand har Felas trummis Tony Allen sagt att Ginger Baker förstod Afrikas rytm mer än någon annan västerlänning. Men också det nigerianska äventyret blev kort, 1974 var Ginger Baker tillbaks i England med det mer mainstreamorienterade ­AwBaker Gurvitz Army. I drygt två år.

Linjen skulle inte bli rakare. 1980 blev han medlem i hippiebandet Hawkwind, några år senare spelade han med postpunkiga Public Image Ltd, tidigt 90-tal ingick han i det amerikanska stonerbandet Masters of Reality. Aldrig länge. Strax därefter bildade han en jazztrio med Charlie Haden och Bill Frisell, samt en fortsättning på Cream kallad BBM med Gary Moore i stället för Eric Clapton.

Ingetdera i höjd med hans ryktbarhet, däremot fortsatte historierna om hans leverne att frodas.