Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 01:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/herrens-pekfinger-gjorde-henne-till-biskop/

Familj

Herrens pekfinger gjorde henne till biskop

”Det är skönt att kunna säga nej, det kunde jag inte förr”, säger Christina Odenberg, som trivs med att vara pensionär.
”Det är skönt att kunna säga nej, det kunde jag inte förr”, säger Christina Odenberg, som trivs med att vara pensionär. Foto: Johan Nilsson/TT

Hon är Sveriges första kvinnliga biskop och har varit präst i över 50 år. Vid 80 bistår Christina Odenberg fortfarande kyrkan men som pensionär unnar hon sig lugn och ro till morgonkaffet.

Manliga miljöer har aldrig avskräckt Christina Odenberg. Hon blev den första kvinnliga prästen i Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Sedan blev hon Sveriges första kvinnliga biskop.

Hon har alltid hållit på med idrott och kapplöpningshästar och varit både löpningsryttare, tränare och uppfödare. Hon tog tre ryttarinne­championat under 1950- och 1970-talen.

Präst var från början inget dröm­yrke. Christina Odenberg läste i Uppsala och skulle bli lärare. Historia, svenska och kristendom var hennes ämnen. En dag fick hon och några kurskamrater från teologi­studierna för sig att åka ut till Katharina­stiftelsen för att tentamensläsa.

Där träffade de Margit Sahlin, Sveriges första kvinnliga präst. Christina fångades av stämningen på Katharinastiftelsen, där livsfrågor diskuterades öppet och fördjupande med människor från olika delar av samhället. Hon började jobba hos Margit jämsides med studierna och under tiden växte insikten fram – präst var det hon skulle bli.

Hon prästvigdes 1967 och blev kyrkoadjunkt i Österåkers församling norr om Stockholm. Där blev hon kvar på olika poster tills Lunds stift kallade.

– Det var ingen speciell glädjedag. Jag var ute med min hund i skogen och satte mig på en sten och grät och sa: ”Nej, det här vill jag inte!”

Varför ville du inte?

– Jag älskade min församling, bodde bra och tyckte att livet var jättebra. Det blev ju ett uppbrott och jag kände inte till mycket av Lunds stiftstraditioner. Allting var nytt för mig. Det var spännande men också lite skrämmande.

En biskopstjänst söker man inte, man blir tillfrågad och utsedd. Sedan är det bara att ta tag i arbetet. Å andra sidan finns goda möjligheter att påverka uppgiften. Christinas före­trädare var KG Hammar, hennes efterträdare var Antje Jackelén. De var båda intellektuella akademiker, men Christina kom med sin erfarenhet som församlingspräst. Hon ville möta församlingar, anställda och förtroendevalda, lyssna, samtala och stötta.

– Och det behövde Lunds stift just då, säger hon och fortsätter:

– Kyrkan behöver olika biskopar och ledare, beroende på hur det ser ut i våra stift. Där tror jag att vår herre har ett litet pekfinger med och petar in rätt person.

Hade det betydelse att du som kvinna blev biskop?

– Att det var jag personligen var ointressant, men att det blev en kvinna var jätteviktigt. Det vet jag, det är så många som har vittnat om det.

I kapplöpningsvärlden bryr sig ingen om titlar, studier och bakgrund.

Hon växte upp i en borgerlig familj på Gärdet i Stockholm. Det fanns inte mycket pengar men gott om trygghet för Christina och hennes syskon. Man fick uttrycka sig, vara engagerad och formulera sina ståndpunkter.

– Man fick tycka vad man ville men man skulle stå för det, säger Christina, och konstaterar att det nog påverkade både henne och lillebror Mikael som sedermera blev försvarsminister i Fredrik Reinfeldts regering.

Som pensionerad biskop har hon fortfarande ett engagemang i kyrkan, men numera sker det på hennes villkor. Inga fler åtaganden under tidiga morgnar, då vill hon äntligen få dricka sitt kaffe över tidningarna i lugn och ro.

Rider gör hon inte längre men hon är delägare i en kapplöpningshäst. Christina Odenberg satt länge i styrelsen för Jockeyklubben och när Svensk Damtidning bevakar klubbens champagnemingel kan denna biskop emerita fastna på bild i galoppvärldens speciella miljö, som befolkas av både kungliga och kriminella.

– I kapplöpningsvärlden bryr sig ingen om titlar, studier och bakgrund. Alla umgås omkring det som är det stora intresset, hästarna. Det är fascinerande.

Sport har varit ett stort intresse alltsedan hon lirade fotboll med grabbarna på Gärdet som barn. Numera bor hon i ett seniorboende i Lund och har gått med i biljard­laget.

– Det är jätteskoj att spela biljard. Har du aldrig gjort det så pröva, det är vansinnigt roligt.