Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-19 05:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/hyllar-sin-barndoms-idol-med-ny-film/

Familj

Hyllar sin barndoms idol med ny film

Micke Engström på musikstället Stampen i Gamla stan där väggduken bakom scenen gjordes av Hans Arnold, flitig Stampenbesökare på sin tid.  Foto: Hans Kronbrink

Micke Engström har ensam och för egna pengar gjort en dokumentärfilm om den egensinnige illustratören och konstnären Hans Arnold, känd för sina ”skräckbilder”. Arbetet med filmen tog tolv år.

Rätta artikel

Hans Arnold var ”skräckkonstnären” som illustrerade rysarnoveller i Vecko-Revyn under tre decennier, men som också ritade omslaget till Abbas första ”Greatest hits”-skiva och gjorde bilderna till Astrid Lindgrens berättelse ”Allrakäraste syster”.

När Arnold gick bort 2010 hade filmaren Micke Engström arbetat i fyra år med en dokumentärfilm om den Schweizfödde konstnären, utbildad på Konstfackskolan i Luzern, som 1948 kom till Sverige där han var verksam i 60 år.

Det blev en lång och besvärlig resa för Engström att färdigställa filmen ”Hans Arnold – dokumentären om penselns häxmästare” som visades för biopublik första gången i mars i år.

Varför tog det tolv år att göra filmen?

– Jag var inte berättigad till Filminstitutets produktionsstöd, i stället gick jag runt till landets alla filmproducenter och sökte pengar, men ingen nappade. Jag har tvingats göra filmen för egna medel, därför tog det tid.

– Jag är kanske inte så charmig, men jag är väldigt envis, säger Micke Engström och skrattar.

Han jobbar sedan 1990 som filmredigerare på Sveriges Television, men har vid sidan om gjort kortfilmer. Som spelfilmen ”Plastpappan”, ett 20 minuters familjedrama med bland andra Rakel Wärmländer och Sissela Kyle, prisat både nationellt och internationellt 2001. Micke skrev, regisserade, producerade och klippte filmen.

Han hade tidigt upptäckt Hans Arnolds bilder i Vecko-Revyn tack vare farmor som tog med Micke till damfriseringen och lät honom bläddra i veckotidningarna medan hon fick sitt hår fixat.

– När jag såg att det stod samma namn under alla skräckbilder i Vecko-Revyn blev jag nyfiken. Arnolds bilder var otroligt spännande. Jag blev ett stort Hans Arnold-fan.

Många år senare ringde en vän och ljudtekniker och frågade om Micke visste någon som kunde göra en film om Hans Arnold, som hade blivit tillfrågad och var beredd att ställa upp med rätt regissör.

– Jag nappade direkt på idén själv. Efter att ha visat Hans min kortfilm ”Zombie psycho Sthlm” med Thorsten Flinck som speaker blev jag godkänd, säger Micke och ler.

Jag är kanske inte så charmig, men jag är väldigt envis.

Hans Arnold byggde sin konstnärliga karriär på fantasifulla skräckbilder. Han hanterade sin egen skräck genom bilderna, förklarade han i intervjuer. Tidigt i livet blev tecknandet ett gömställe där han fick utlopp för sina svarta fantasier.

I Micke Engströms film berättar Hans Arnold om varifrån fascinationen för ondska och död kom.

”Från barndomens stränga katolska värld i min hemstad Sursee i Schweiz där det mesta ansågs vara syndigt. Lärarna i skolan, som oftast var präster, bestraffade olydnad hårt.”

Konstnären förklarar även sin ganska konservativa syn på kvinnan, som ibland kom fram i hans bilder, som resultatet av en uppväxt med pojkar och flickor strängt åtskilda och där att se naken, kvinnlig hud betraktades som synd.

Arnold träffade konstnären och författaren Vera Nordin i Sverige. De gifte sig och fick tvillingarna Björn och Ylva 1956. Båda medverkar i filmen om sin pappa.

Hans Arnold hade, om inte fallit i glömska så ändå ramlat ur det kulturella flödet när Micke Engström började filma honom 2007.

– Jag följde Hans i olika sammanhang och gjorde intervjuer med både honom och folk i hans närhet. När han gick bort hade jag omkring femtio timmar med material.

Det har blivit en dokumentärfilm på en timme och 25 minuter som har visats på ett trettiotal platser i Sverige. I små salonger. Utan förhandsreklam.

– Min distributör Njutafilms nekades Filminstitutets lanseringsbidrag eftersom jag inte hade fått Filminstitutets produktionsstöd att göra filmen. Ganska absurt, låter som Moment 22 i mina öron. Nu kan jag bara göra reklam för filmen genom sociala medier.

– Den ska visas på SVT:s K-special. Det är ju bra, men tyvärr kräver de att jag klipper ned filmen till under en timme, något som gör den mycket sämre.

Micke Engströms kulturgärning om Hans Arnold har hyllats av ingen mindre än Tom Alandh, prisad dokumentärfilmare och vinnare av bland annat Stora journalistpriset.

– Han kallade min film för ett mästerverk.