Doris Days storhetstid i Hollywood inföll under 50- och 60-talen då komedierna hon medverkade i – det var mest komedier och musikaler – var starkt kolorerade precis som de filmstjärnekort som hon fanns på, och som ungdomarna bytte med varandra. En Marlon Brando mot en Doris Day, en Audrey Hepburn mot en Alan Ladd.

Doris Day var född och uppvuxen i en tyskättad familj i Cincinnati i Ohio i nordöstra USA. I födelsebeviset stod: Doris Mary Ann Kappelhoff. Pappa William var musiklärare och hade planer på att hans dotter skulle bli konsertpianist. Modern Alma såg något annat hos sin dotter och satte henne i dansskola. En bilolycka satte p för Doris dansambitioner men under konvalescensen började Doris lyssna på musik och då helst på unga Ella Fitzgerald. Kanske kunde även Doris sjunga?

Det kunde hon. ”Day after day” hette låten hon debuterade med i ett morgonprogram i radio – och den titeln skulle några år senare ge henne artistnamnet Day. Det var ett namn hon aldrig gillade, hon tyckte det lät billigt. Hon var nu 16 år, fräknig, lång och peanut-blond och sjöng i Barney Rapps band. Där fanns också en ung trombonist, Al Jordan, som blev hennes första make och far till hennes enda barn, sonen Terry. Ett år efter giftermålet tog Doris Day ut skilsmässa. Hon förklarade senare att äktenskapet hade varit ett misstag, att Al Jordan var en våldsam person som inte hade nöjt sig med att hota.

Hon var och förblev efterkrigstidens idealkvinna.

Doris Day kom att gifta sig fyra gånger. Make nummer två, George Weidler, lär ha varit svartsjuk och make nummer tre, Martin Melcher som hon var gift med i 17 år fram till hans död 1968, försnillade hennes förmögenhet och satte henne i skuld.

Under sin tid med Les Browns orkester på 40-talet fick hon sin första stora skivsuccé ”Sentimental journey”, en smäktande tryckarlåt som kom i andra världskrigets slutskede. Den skulle följas av ”Secret love” och superhiten ”Que sera sera”. Försök få den ur huvudet när ni börjat sjunga den, skrev en recensent. Doris Day hade en fyllig röst med tydlig diktion och ett lite Ella-vibrato; en sensuell röst om man så vill.

Doris Days första filmroll 1948 var i ”Romance on the high seas” men genombrottet kom i ”Love me or leave me” 1955 där hon spelade mot James Cagney. De hade en sällsynt bra kemi och i filmen skymtade ett annat register hos Day än den käcka, präktiga komiska stereotypen hon oftast fick göra.

Även om hon var en god komedienn så var en del filmer hon medverkade i rena nonsensfilmer. Men hon var ett stort namn i Hollywood – en stabil kassaintäkt – och fick spela mot de största manliga stjärnorna som Clark Gable, Kirk Douglas, Rex Harrison, Cary Grant och inte minst Rock Hudson som blev en av hennes bästa vänner.

Författaren John Updike talade beundrande om hennes star quality och vitala energi som han ansåg var allt annat än präktig utan sexig.

Men i slutet av 60-talet och med den allt större politiska medvetenheten kändes Doris Days lättsamma komedier daterade. Hon var och förblev efterkrigstidens idealkvinna, en stilikon som stigen ur teveserien ”Mad men” men med en sportigare och sundare look.

Efter fem år med en egen tv-show drog sig Doris Day 1973 tillbaka från rampljuset. I en av de biografier som skrivits om henne framgår att hon ogillade kändisskapet. Hon var och blev aldrig något uppriggat glittrigt premiärlejon.

I slutet av 70-talet startat hon djurskyddsorganisationen ”Doris Days’ best friends” som hon engagerade sig starkt i. De sista åren bodde hon i Carmel Valley i Kalifornien. Hon hade då skaffat sig ett alter ego, Clara, som bara de närmaste vännerna visste om och kallade henne.

Doris Day avled den 13 maj, 97 år gammal. För många var hon den sista stora stjärnan från Hollywoods gyllene år. Sarah Jessica Parker twittrade samma dag: ”Jag älskar dig, miljoner människor gjorde detsamma – och gör.”