Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-28 06:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/jag-alskar-att-pusha-mig-sjalv/

Familj

”Jag älskar att pusha mig själv”

Bild 1 av 3 Äventyraren Annelie Pompe fyller 40 år.
Foto: Emil Sergel
Bild 2 av 3 Annelie Pompe har bestigit det högsta berget på varje kontinent.
Foto: Emil Sergel
Bild 3 av 3 Hon har också tagit världsrekord i fridykning.
Foto: Pontus Engberg

Annelie Pompe har bestigit de högsta bergen och dykt i de djupaste haven. Men det är inte adrenalinkickarna som driver, utan naturen och närvarokänslan.

Som äventyrare är Annelie Pompe unik. Förutom att hon har gjort ”seven summits” – vilket innebär att hon har bestigit det högsta berget på varje kontinent – har hon slagit rekord i fridykning, som är djupdykning på bara ett enda stort andetag.

Sitt första världsrekord erövrade hon 2010 i Röda havet efter att ha simmat 126 meter rakt ner. Ett halvår senare besteg hon som första svenska kvinna Mount Everest topp via bergets norra sida.

För Annelies del är det dock inte tävlingsmomentet – högst, djupast, snabbast eller längst – som triggar, utan friheten, nyfikenheten och upplevelsen av total närvaro. Men också känslan av att klara av saker och dela upplevelser med andra.

– Min vardag handlar om att uppfylla mina drömmar, men också om att bygga en tillit till mig själv. Jag älskar att pusha mig.

Som exempel tar hon SVT-programmet ”Mästarnas mästare” där hon medverkade för två år sedan. I programmet var Pernilla Wiberg en av tävlingsledarna.

– Jag tittade inte så mycket på de andra utan gjorde mitt bästa i varje gren. Vid ett tillfälle sade Pernilla till mig: ”Du måste få fram djävulen i dig.” Men jag saknar instinkten att tävla mot andra, säger Annelie och skrattar.

Annelie Pompes drömmar har i högsta grad blivit verklighet. I grunden tror hon att det handlar om att ta kommandot över sitt eget liv.

– Alla föds med en vilja att överleva och förstå världen. När det lilla barnet fått sin mat kommer lusten att utforska. Men det är lätt hänt att man blir rädd. Man vågar inte utan stagnerar där man är, vilket är tryggt men tråkigt. Att ta sig ut i naturen blir något farligt och i stället stannar vi hemma.

Det roliga är att man ofta klarar mycket mer än vad man tror.

Själv var hon ett rastlöst barn med massor av energi. Den fick hon utlopp för ute i naturen tillsammans med sina föräldrar. Både pappa och mamma var flitiga friluftsmänniskor som ofta tog med sig Annelie och lillebror Thomas ut på vandringsleder, i skidspåren eller till något vatten.

Intresset för världen under vattenytan fick hon av sin pappa som höll på med fridykning.

– Men varken han eller mamma är risktagande personer. Mamma är dessutom väldigt orolig av sig. Samtidigt har hon varit modig när det gäller mig och alltid trott på att jag ska klara det jag har tagit mig an.

– Men för mig har det inte handlat om adrenalinkickar och ta risker, utan om naturupplevelsen.

I 13-årsåldern tjatade Annelie sig in på klätterklubben trots att hon var för ung för sporten. Där visade det sig snart att hon var en talang och redan som 14-åring blev hon svensk juniormästare i klättring. Året efter fick hon en livsavgörande aha-upplevelse.

– Jag läste en bok av psykologen Lars-Eric Uneståhl om mental träning. Han skrev att hur vi tänker påverkar vår kropp, hur vi ser på oss själva och på världen. Det var viktigt att förstå.

– Det här att styrkan kan komma inifrån och ut i kroppen har varit jätteviktigt för mig. Jag önskar att alla barn får lära sig det tidigt.

Lära sig vad?

– Hur hjärnan funkar, men också att man har stort ansvar själv, vilket är den utmanande biten. Det roliga är att man ofta klarar mycket mer än vad man tror.

Hon tar sina egna erfarenheter som exempel. Både att bestiga väldigt höga berg eller att göra djupa fridyk är kontrollsporter som kräver lika mycket mental träning som fysisk.

– Numera har jag ett stort inre lugn oavsett vad som händer runt omkring mig. Jag är tillfreds med mig själv och känner att jag inte behöver bevisa något.

Apropå det – tänker du ge dig på Mount Everest igen?

– Nej, jag har lovat mamma att inte göra om det. Det tar för mycket på kroppen. För mig tog det två år innan jag hade återhämtat mig. Där­emot ska jag bestiga Kebnekaise i början av mars. Jag har aldrig varit där uppe så det ska bli väldigt roligt.

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt