Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 07:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/jag-ar-ett-socialt-monster/

Familj

”Jag är ett socialt monster”

Foto: Hanna Franzén/TT

Tack vare föräldrarnas enorma kärlek har Johan H:son Kjellgren inte lidit av brist på bekräftelse. Det är suget efter kreativitet som driver honom som skådespelare.

Rätta artikel

Skådespelaren Johan H:son Kjellgren har medverkat i en mängd filmer, tv-produktioner och pjäser sedan han gick ut scenskolan i Göteborg för 35 år sedan.

– Det har blivit en del roller och olika genrer genom årens lopp, även om det i grunden är samma jobb: man förställer sig. De senaste åren har det mest blivit film, men jag är nog en teaterman, säger han.

Rollen som den kallhjärtade kungen Claudius i ”Hamlet” på Stadsteatern i Stockholm kan han dock inte skaka av sig och blir gråtmild vid tal om monologen. Kväll efter kväll försökte rollfiguren med skälvande röst bikta sig för att få sitt missdåd förlåtet av den Allsmäktige. För att komma in i den rätta sinnesstämningen frammanade Johan en bild ur det egna livet: när han tog farväl av sin döda far på sjukhuset för två decennier sedan.

– Mina föräldrar var mina bästa vänner. Jag hade den lyckligaste barndomen och fantastiska föräldrar, så min drivkraft har inte varit att bli sedd eller bli älskad.

Johan växte upp som enda barnet i en högborgerlig familj på Östermalm i Stockholm, pappa var direktör på BP och mamma hemmafru. Han gick på en fin privatskola med internatliknande disciplin, men hemma rådde kärlek och öppenhet.

– Pappa skrev poesi och mamma spelade piano. Vi pussade på munnen och var öppna med vår nakenhet.

Den kanske största vändpunkten i Johans liv inträffade när han var fyra år. Under förevändning att det skulle vara bra för sonen att lära sig tala inför publik satte pappa honom i Thomas Funcks teaterskola. Sedan rullade det på och inte förrän under militärtjänsten ifrågasatte Johan karriärvalet – var det pappa eller han själv som ville bli skådespelare?

I ett par år underkastade han sig en tuff reservofficersutbildning. Därefter blev beslutet glasklart. Han sökte scenskolan och kom på tredje försöket in i Göteborg.

Resten är en inte helt guppfri resa. Åren 2000–2002 var kanske de värsta med föräldrarnas bortgång och ofrivillig arbetslöshet efter många år på Stadsteatern i Stockholm.

– Det var tunga år. Men jag bestämde mig för att inte tycka synd om mig själv och att kämpa vidare.

Hundar är en stor del av mitt liv. Både barn och hundar har alltid gillat mig.

Intill det nyköpta huset på Gotland hittade han en alm som han med sina händer formade till ett matbord. Det gav kraft.

– Jag har ett behov av att vara kreativ. Lika gärna hade jag kunnat bli konstnär eller kanske journalist. Jag har ett stort behov att uttrycka mig.

Ett skall i rummet bredvid skvallrar också om andra intressen – två “aktiva och intelligenta” weimaraner, som har blivit avgjort lugnare efter professionell dressering.

– Hundar är en stor del av mitt liv. Både barn och hundar har alltid gillat mig.

Varför gör de det?

– För att jag inte är rädd vare sig för hundar eller för barn. Jag daltar inte med barn, utan möter dem med respekt.

– Jag är väldigt social – ett ”socialt monster”, säger min flickvän. Jag är inte rädd för att gå ensam på krogen och har lätt för att prata och möta människor oavsett bakgrund och social tillhörighet. Men jag har också starkt behov av enskildhet. Då åker jag till mitt hus på Gotland.

Att sluta med skådespelaryrket är inte något tal om. Det vill han fortsätta med så länge han minns replikerna.

– Sedan får jag väl jobba med min favoritregissör Colin Nutley och improvisera mina repliker. Jag behöver få utlopp för min kreativitet. Annars kan abstinens uppstå, säger Johan H:son Kjellgren.