Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 05:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/jag-gor-saker-aven-om-jag-ar-radd/

Familj

”Jag gör saker även om jag är rädd”

Dilsa Demirbag-Stens engagemang i frågor om kvinnoförtryck och hederskulturer kommer delvis från den egna uppväxten i en kurdisk nomadstam. Foto: Johan Ekfeldt

Hon har gjort sig känd som en vass debattör i frågor om kvinnoförtryck och hederskulturer. Men när hon kände att hon stod och stampade hittade Dilsa Demirbag-Sten ett annat utlopp för sitt engagemang.

Dilsa Demirbag-Sten tar emot i Berättarministeriets lokaler i Observatorielunden i Stockholm. Här har hon och hennes medarbetare en fantastisk utsikt över stan. Hon pustar lite efter trapporna upp i det gamla observatoriet.

– Det är bra för konditionen det här, säger hon.

Berättarministeriet är en obunden stiftelse som med hjälp av skrivarverkstäder försöker få fler barn att lämna skolan med gymnasiebehörighet. Genom att finnas på plats i utsatta bostadsområden samarbetar man med skolan för att eleverna ska erövra det skrivna ordet och aktivt kunna delta i samhällslivet.

– I den liberala demokratin ska rättsstaten se till att alla blir lika behandlade och att möjligheterna och resurserna är rätt fördelade. Det är de inte nu.

För sitt engagemang blev hon årets mottagare av KTH:s stora pris på 1,2 miljoner kronor. I motiveringen står att hon ”lyckats kombinera socialt entreprenörskap med synen på utbildning som en såväl rättighet som möjlighet”.

Hon startade Berättarministeriet 2011 i ett skede då hon kände att hon inte längre utvecklades som opinionsbildande skribent och debattör. Det blev samma replikväxlingar av samma människor om igen. För vem gjorde hon det?

Ofta diskuterade hon kontroversiella ämnen som hedersmord och slöja utifrån sitt liberala perspektiv. Flera gånger har hon blivit mordhotad, då har hon låtit familjen vara med och bestämma hur hon ska gå vidare.

Annars är Dilsa inte rädd för kritik, det hör till det goda samtal hon så gärna deltar i. Men i början förstod hon inte koderna.

– När jag började skriva i Expressen märkte jag att andra skribenter blev obekväma när de inte visste vilken politisk grupp jag tillhörde. Jag är uppvuxen med att man som intellektuell står vid sidan av, men det här är Sverige och det finns bara två läger. De ville veta vilka som skulle gå i polemik med mig och vilka som skulle komma till mitt försvar. Ett grupptänk som var mig främmande.

Det är skönt att vara vuxen, jag tyckte inte om att vara ung.

Hennes engagemang i frågor om kvinnoförtryck kommer delvis från den egna erfarenheten under uppväxten. I sina självbiografiska böcker ”Stamtavlor” (2005) och ”Fosterland” (2010) skildrar hon barndomen i en kurdisk nomadstam präglad av sträng religion, hederskultur och kvinnoförtryck. Hon skriver också om uppväxten i det nya landet Sverige som hon kom till som sexåring.

Fjorton år gammal bortförlovades hon med en kusin i Turkiet men lyckades avstyra det hela genom att helt enkelt vägra.

– Om jag hade blivit kvar där? Jag vet inte. Man finner sig ju i mycket. Men mina karaktärsdrag passar verkligen inte in där. Jag har auktoritetsproblem och ifrågasätter hela tiden.

Du framstår som väldigt orädd. Är du det?

– Det får jag ofta höra. Jag är lika rädd som alla andra men har kanske inte samma bromsklossar. Jag gör saker även om jag är rädd. Men tanken att lämna mina barn i sticket skrämmer mig. Det är väl en dödsskräck, är det inte?

Dilsa Demirbag-Sten gör så ibland, avslutar ett resonemang med ”vad tror du själv?” eller ”vad gör du för analys av det här?”. Diskussionslusten är det inget fel på.

Som övertygad ateist var hon tidigare aktiv i organisationen Humanisterna. För henne får folk tro vad de vill. Men när man vill göra politik av sin religion, då kickar ateisten i henne i gång.

– Religionerna har haft monopol på de stora frågorna om livets mening. Jag fyller mitt liv med mening även fast jag inte tror på någon gud. Först och främst handlar det om mina relationer men också om att jag vill ha något meningsfullt att göra för att vilja kliva ur sängen.

Det är i musiken Dilsa hittar andligheten. Den gör något med människor, anser hon. Hon gillar all sorts musik och frågar om vi inte ska ta en bild när hon läser en artikel om David Bowie i ett av magasinen på Berättarministeriets fikabord.

– Vem är egentligen bäst, Bowie eller Iggy Pop? Vad tycker du?