Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-16 09:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/jag-skriver-for-att-orka/

Familj

”Jag skriver för att orka”

Foto: Maria Huldt

Poesi och politik är viktiga saker för Desideria Jungelin. I dag gratulerar vi henne och 740 andra kvinnor i Sverige som har namnsdag. 

Ända till förra sommaren hette hon Jennifer. Men hon kände sig aldrig som en Jennifer, och bytte därför till sitt andra namn: Desideria.

– Det är mycket coolare. Jag är den sjunde generationen på mammas sida som heter Desideria. Jag har aldrig träffat någon som har det som tilltalsnamn. Många vet inte ens hur man ska uttala det, jag har fått höra flera olika varianter och hos doktorn använder de ofta bara mitt efternamn.

Desideria Jungelin är 20 år, håret hennarött och kläderna secondhand. 

Hon vill kanske bli fritidsledare, eller social pedagog, eller journalist, eller allra helst författare. Hon skriver mestadels långa dikter och korta berättelser. För två år sedan fick hon pris i Tensta konsthalls texttävling, skrivit har hon gjort länge.

– På mellanstadiet fick jag en lärare som uppmuntrade mig. Tidigare hade jag bara fått höra att jag var dålig, att jag hade läs- och skrivsvårigheter, men han såg förbi det, såg mina berättelser i stället för stavfelen.

Just nu arbetar hon med sin novellsamling, förebilder är JK Rowling, Harry Potters mamma, och norrländska Stina Stoor.

– Hon skriver om människor som sticker ut, som inte passar in, och det gör jag också. 

Utan att avslöja för mycket berättar Desideria om en av novellerna. Den handlar om hur en mobbad tjej på avslutningen i nian till slut ställer sig upp och talar till sina klasskamrater. Till viss del bygger den på hennes egna erfarenheter. 

– Jag kände mig utfryst, hade bara några få vänner i klassen. Jag längtade hela tiden till sommaren, då jag skulle få åka på läger tillsammans med andra synskadade barn, det var ljuspunkten. Jag drömde mig bort och fantiserade om det.

Jag är den sjunde generationen på mammas sida som heter Desideria.

Tack vare kompisarna utanför skolan, och föräldrar som stöttade, klarade hon grundskolan. Vi är överens om att högstadiet ofta är en jobbig tid, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. För Desideria blev det en befrielse att börja gymnasiet.

- Jag började på Psykologigymnasiet i Solna, en liten skola med plats för alla, där kunde jag vara mig själv. Det var då jag började färga håret och shoppa secondhand. 

– Men om jag inte hade varit med om det som jag har varit med om, kanske jag inte hade haft något att skriva om, funderar hon.

Desideria är synskadad sedan födseln. Hon kan urskilja mörker och ljus men inte mer. Som liten hade hon mycket spring i benen trots att hon inte såg. Hon rymde flera gånger från förskolan, ramlade nedför trappan hemma i Trångsund.

–Jag fattade inte att jag var synskadad. När jag började 6-års tog det mig en månad innan jag förstod att jag hade en assistent. Jag hade visserligen undrat vad det var för människa som gick efter mig. Men hon var ju snäll i alla fall!

Det är fortfarande full fart. Hon har svårt att bara sitta hemma. I helgen ordnade hon ett läger utanför Enköping genom föreningen Aktiva synskadade, och så går hon på en keramikkurs, leder en liten poesigrupp och svarar i telefon hos Stjärnjouren, Sundbybergs trans- och tjejjour, någon gång i månaden.

–Förut var jag partipolitiskt aktiv men kände att jag ville göra något mer praktiskt, då blev det Stjärnjouren i stället. 

Novellsamlingen är nästan klar. Första versionen blev refuserad, men nu är den omarbetad och det är dags för ett nytt försök. Annars ger Desideria ut den själv, kanske med hjälp av crowdfunding.

 –På något sätt går det ihop, skrivandet och politiken. Jag vill att folk ska få veta hur andra har det. Göra orättvisorna synliga och värna de grundläggande demokratiska värderingarna, det kan gälla skrotandet av LSS eller asylsökande som vi stänger ute. Det är väl därför jag skriver. Och ibland skriver jag bara för att orka. När jag blir så arg att jag inte vet vad jag ska göra av mina känslor, säger Desideria Jungelin.