Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-19 00:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/jag-vill-att-publiken-ska-skratta-eller-grata/

Familj

”Jag vill att publiken ska skratta eller gråta”

Anna-Lotta Larsson fyller 65 år. Foto: Fredrik Samuelson

I 40 år har hon försörjt sig som artist. Nu fyller hon 65 år. Men Anna-Lotta Larsson tröttnar inte på scenen. Hon är fullt upptagen med att boka sin julturné – för 26:e året i rad.

Rätta artikel

”Ser du', sa barnet och pekade. Och jag svarade: 'Ja, jag ser'. Jag såg honom rida på floden. Sen såg jag honom aldrig mer.”

Anna-Lotta Larsson nynnar på sin låt ”Nu rider han på floden”. Hon rättar till sitt långa mörka hår med grå strimmor i och tänker tillbaka på ett brev hon en gång fick av en kvinna.

– Kvinnan skrev att hennes man hade dött och att hennes son nästan varit stum i sin sorg. Men när pojken fick höra den här sången vällde plötsligt sorgen ut och han mådde sedan bättre. Jag tyckte det var oerhört fint att jag på något sätt kunde hjälpa till. Det är därför jag sjunger. Målet med en konsert är att känslor ska uppstå. Att publiken känner något, skrattar eller gråter. Annars känns det som om jag har misslyckats.

Sången och musiken fick Anna-Lotta med sig redan som barn. Hemma i Öjebyn utanför Piteå tog hon pianolektioner och studerade till sångpedagog på Framnäs folkhögskola där hennes mamma var sånglärare och pappa fiollärare.

– Jag sjöng mycket men hade inga planer på att jag skulle bli artist eller något sånt, utan gjorde bara det jag tyckte var roligt. Sedan ledde det ena till det andra.

Anna-Lotta ville bli operasångerska men blev inte antagen till Operahögskolan i Stockholm och hamnade som reserv på Musikhögskolan.

– De tyckte att jag var lite för gammal och att jag inte skulle kunna utvecklas så mycket. Jag var 23 år. Jaha, tänkte jag.

Det känns som att det är svårare i dag att slå igenom som artist, så jag känner mig lyckligt lottad som har fått leva det liv jag har levt.

Hon kom i stället in på Operahögskolan i Göteborg som hade en treårig musik- och teaterutbildning. Det var här karriären skulle ta fart. Skolan låg nämligen nära tv-huset och Anna-Lotta fick möjlighet att sjunga i Lennart Hylands program ”Gomorron Sverige”. Genombrottet kom under sista studieåret 1980 när hon fick rollen som ”Anna” i teaterpjäsen ”Värmlänningarna” på SVT. 

Efter de första åren som sångsolist på Malmö stadsteater och Oscarsteatern i Stockholm har Anna-Lotta fortsatt sjunga på egen hand och i samarbete med andra. Hon växlar mellan visor, opera, klassisk musik, pop, skådespeleri och musikal och har även dubbat tecknade filmer. 

För en stor svensk publik har Anna-Lottas julkonserter blivit en tradition. I år blir det 26:e året i rad och hon uppträder i ett 20-tal kyrkor från norr till söder. På varje plats samarbetar hon med en eller två lokala körer. Tidigare gjorde hon julkonserterna med sångaren Göran Fristorp men numera är det med pianisten och arrangören Andreas Landegren.

Förberedelserna startade redan i januari och just nu arbetar Anna-Lotta med de sista bokningarna.

– Jag tycker ju att det är roligt med julkonserter, annars hade jag aldrig fortsatt. Jag får ofta komma in i kyrkor som ändå är det bästa rummet för musik. I synnerhet eftersom julen handlar om Jesu födelse. Kyrkan är ett fantastiskt och vackert rum som skapar en härlig, andlig atmosfär.

Något hon däremot brukar säga nej till är att sjunga på begravningar. Det blir helt enkelt för känslosamt. 

– Jag har fått frågan många gånger men tackar konstant nej. Jag kan inte styra över tårarna vid ett sånt tillfälle. Jag klarar inte av det helt enkelt.

I år firar Anna-Lotta Larsson 40 år som artist och fyller 65.

– Jag tycker fortfarande att jag känner mig ganska ung. Livet har blivit bättre än jag vad jag kanske vågade tro. Det känns som att det är svårare i dag att slå igenom som artist, så jag känner mig lyckligt lottad som har fått leva det liv jag har levt. Jag har verkligen fått jobba med det jag tycker är roligast av allt, att sjunga, och sedan ibland gjort teater eller dubbat någon film.

– Många tror att det är de stora arenorna man minns. Visst, jag har sjungit i Globen och det är häftigt och mycket folk. Men jag trivs bättre i en kyrka. Att få arbeta med en glad kör som vill att vi kommer och dra folk till kyrkan. Det är glamour i min värld. Jag får samtidigt göra den musik jag vill och får betalt, vad kan vara bättre?