Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 02:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/joanna-ritar-fram-familjens-historia/

Familj

Joanna ritar fram familjens historia

Joanna Rubin Dranger.
Joanna Rubin Dranger. Foto: Anna Widoff

Joanna Rubin Dranger har tecknat fram olika skeden i sitt liv. Hennes serieromaner har handlat om kärleken, karriären och moderskapet. Nu har hon gett sig på det svåraste hittills – att teckna fram sin judiska familjs gömda historia. 

Det hänger en inramad oljemålning hemma hos Joanna Rubin Dranger. Den föreställer en liten flicka med prickig blus, leende men med allvarliga stora ögon och två bruna flätor. Flickan heter Susanne och var åtta år när tavlan målades, och hon var Joanna Rubin Drangers moster.

Joanna växte upp med att den där målningen hängde hemma hos mormor och morfar. När hennes morfar gick bort 2009 fick hon överta den.

– Min moster betydde oerhört mycket för mig. Hon var varm och trygg, hon var den som tröstade och beskyddade mig när jag var liten. Och jag var väldigt lik henne till utseendet.

– Under mina tonår kunde jag gå med mina grubblerier till henne, hon fanns alltid där. Jag identifierade mig mycket med henne. Tyvärr tog hon livet av sig när jag var i 20-årsåldern.

Tavlan är målad av en av Tysklands främsta konstnärer i början av förra seklet, Lotte Laserstein. Hon var bland annat representerad på Världsutställningen i Paris 1937. Men sedan fick hon verksamhetsförbud av nazisterna. Hon fick inte ställa ut och förbjöds att köpa konstnärsmaterial.

1937 fick hon möjlighet att ställa ut på ett galleri i Stockholm. Några personer inom den judiska församlingen där hjälpte henne att stanna kvar i Sverige. Men den uppskattning som hon rönt tidigare fick hon inte i Stockholm. Ingen av de tavlor som visades på utställningen såldes.

– I recensionerna nämns det att konstnären inte är av arisk börd och att hon borde ägna sig åt att måla porträtt på barn i stället. Ändå var hon som konstnär bra mycket mer nyskapande än vad många av de personer som bedömde henne var, säger Joanna Rubin Dranger.

Illustration: Joanna Rubin Dranger

Lotte Laserstein hann dock bli upptäckt igen när hon var nästan 90 år. I dag ses hon som en av de stora tyska målarna. Berättelsen om henne, och om moster Susanne, finns med i Joanna Rubin Drangers kommande bok, ”Ihågkom oss till liv”.

I boken finns en bild där tavlan på moster hänger ovanför en skänk och på skänken sitter Joannas yngsta dotter Perla. Hon har också stora ögon, allvarlig blick och två bruna flätor, precis som sin mammas moster Susanne.

När Joanna var 17 år fick hon Art Spiegelmans hyllade och inflytelserika seriebok ”MAUS” av sin moster Susanne. Boken är en dokumentärroman i form av en tecknad serie där Spiegelman beskriver Förintelsen så som hans egen far, vilken överlevde koncentrationslägren, berättat om den.

Joanna, som tecknade oavbrutet när hon var liten, hade då ännu ingen aning om att hon själv skulle slå igenom som tecknare drygt tio år senare, med serieromaner som ”Fröken Livrädd och kärleken” (se faktaruta).

Att teckna sitt eget liv och sina våndor må vara en sak, men att teckna sin judiska familjs gömda familjehistoria är en helt annan. Under den ett år långa researchen till ”Ihågkom oss till liv” insåg Joanna att det fanns så mycket som inte stämde i de olika berättelser hon hört under sin uppväxt. Trådar drogs över språk, tid och rum och rörde om känslorna för hela släkten.

– Man valde att inte tala om det hemska som hände familjen för att skydda barn och barnbarn.

Bland annat skriver Joanna Rubin Dranger om de nazistiska register som fanns över svenska judar under och även efter kriget. Registren finns i dag hos SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism.

– Jag beställde ut korten för min mormor och morfar. Där stod adressen där jag var och hälsade på dem under hela min uppväxt och fram tills jag var vuxen och hade egna barn. Och där fanns telefonnumret som jag ringde så ofta och fortfarande kan utantill.

– När jag såg det blev jag väldigt illa berörd, det kom så nära. Någon hade verkligen ansträngt sig och plitat ned detta med en prudentlig handstil.

De polska judarna mördades ofta utan att registreras på dödslistor.

Hon har nu träffat släktingar hon aldrig mött förut, i New York. Som de två små systrar på mormors sida som flydde från nazisterna i Norge med sin mamma 1940. Flykten gick via Sverige, Riga, Moskva, med transsibiriska järnvägen till Vladivostok och därefter Japan och San Francisco. I dag är systrarna 83 och 86 år gamla.

– Om släktingarna på morfars sida har det alltid bara sagts att de ”försvann”. Vi har inte känt till att de med största sannolikhet mördades i Auschwitz eller Treblinka efter att ha tvångsförflyttats till Grodnos ghetto. De polska judarna mördades ofta utan att registreras på dödslistor.

Hos sin mammas kusin fann Joanna ett fotoalbum med bilder av dem som mördades. Albumet hade hennes morfars bror med fru tagit med sig när de flydde från Polen till Palestina i sista stund. När de båda långt senare gick bort hamnade albumet i Sverige.

Efter mycket letande i bland annat Yad Vashems arkiv, Förintelsemuseet i Jerusalem, fann Joanna och hennes släktingar namnen på alla i familjen som mördades, till exempel den lilla pojken Feivel, som bara blev 6 år. I april kommer deras namn för första gången upp på en minnessten. 75 år efter krigsslutet.

Nu närmar hon sig slutet av arbetet med boken, som till många delar har varit jobbigt, säger hon.

– Inte minst för att så mycket från den tiden avspeglas i vår samtid, som hur man främmandegör och demoniserar dem som man uppfattar som ”de andra”.

– Men samtidigt har jag aldrig någonsin varit så lycklig i mitt skapande. Boken är en sorts återupprättelse för de släktingar som varit helt bortglömda. Att få rita fram dem är ett sätt att restaurera historien. Och en tröst.