Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 07:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/julia-grant-oppnade-en-dorr-till-transvarlden/

Familj

Julia Grant öppnade en dörr till transvärlden

Foto: BBC

Dokumentären om Georg som blev Julia sågs av miljontals brittiska tv-tittare och gjorde Julia Grant till en förebild för transpersoner världen över. Författaren och skådespelaren Aleksa Lundberg minns en pionjär som hade modet att vägra vara osynlig.

Rätta artikel

Det är svårt för oss som inte var med i transsvängen 1979 att förstå hur stängd och hemlig den behövde vara. Transvestiter träffades under strikt sekretess bakom låsta dörrar, transsexuella uppmanades hålla tyst om sina ”tidigare liv”, begreppet ”icke-binär” fanns inte och i etablerade medier lyste representationen av transpersoner med sin frånvaro. Trots att transidentiteter alltid varit en del av människans natur var det som om vi inte fanns, eller kanske snarare som om vi inte borde finnas.

Att som enskild individ ”avslöja” sin transstatus för en större publik var alltså mycket sällsynt och kontroversiellt. Men det var precis det den dåvarande cateringchefen Julia Grant gjorde för nära fyrtio år sedan. Efter att ha sett ett program på brittiska BBC, där mediejätten rapporterat felaktigt och blandat ihop transvestiter med transsexuella, ringde hon för att klaga.

Samtalet resulterade i att en producent ville göra en serie om hur det är att leva som transsexuell, något hon så småningom tackade ja till att medverka i. ”A change of sex” kom den för tiden unika serien att heta och första avsnittet sågs av nära nio miljoner tittare. Julia blev därmed den första öppna transkvinnan att synas i brittisk tv.

I dag, fyrtio år senare, är det som om vi är mitt uppe i ett slags ”andra vågen” av framgångsrik transaktivism, vilket blivit möjligt tack vare ökad representation och synlighet.

Steriliseringskravet för transsexuella som önskar genomgå underlivskorrigering, till exempel, är borta ur svensk lagstiftning sedan sex år och flera länder med liknande lagar vill nu göra samma sak. Allt fler vågar vara öppna med vilka de är – transvestiter som icke-binära och transsexuella – och så sent som den första januari i år inkluderades gruppen i bestämmelserna om hets mot folkgrupp, både i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken. Inga små segrar om en blickar bakåt och jämför med tystnaden som rådde på Julia Grants tid.

Vi är dock ännu inte framme vid slutdestinationen.

Julia blev därmed den första öppna transkvinnan att synas i brittisk tv.

Transpersoner upplever fortfarande psykisk ohälsa i högre utsträckning än befolkningen i stort och andelen personer som försökt ta sitt liv eller har tankar om suicid är mycket hög, särskilt bland transungdomar. Den uppföljande psykiatriska vården efter en könskorrigering är snudd på obefintlig och – även om samhällets attityder har förändrats så är transgruppen ännu mycket utsatt. Öppna transpersoner riskerar att mötas av fördomar, hån och i värsta fall våld när de tar sig utanför dörren.

Julia Grant verkar ha burit på en sällsynt vrede mot orättvisor, nästan som om hon vägrade acceptera att ojämlikhet skulle få lov att finnas. Men när det kom till frågan om huruvida barn med könsdysfori ska få genomgå könskorrigerande behandlingar, sällade hon sig otippat nog till ”motståndarlaget”. Det gjorde henne till en delvis kontroversiell figur i transaktivist-kretsar och vissa började se på henne som problematisk.

Men efter beskedet om hennes död, den andra januari i år, har kondoleanser från transpersoner vilka berörts av Julia Grants mångåriga arbete strömmat in i kommentarsfält på sociala medier, under filmklipp och artiklar. Personer med transerfarenhet vill tacka henne för att hon tog plats den där gången 1979 när det enklaste hade varit att förbli osynlig. Och för att hon fortsatte att ta bladet från munnen genom sitt liv.

Julia var en av dem som såg till att den, för transvärlden, en gång så stängda dörren blev ställd på glänt. Nu är det upp till oss som finns kvar att fortsätta hålla den öppen.