Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 21:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/ken-kercheval-gav-den-den-standiga-tvaan-sitt-ansikte/

Familj

Ken Kercheval gav den den ständiga tvåan sitt ansikte

Bild 1 av 3
Foto: MediaPunch/REX
Bild 2 av 3 Ken Kercheval med Larry Hagman (JR).
Foto: Courtesy Everett Collection
Bild 3 av 3 Ken Kercheval med Victoria Principal (Pam Ewing).
Foto: ©Lorimar Film Entertainment/Cour

När ”Dallas” sändes på 80-talet stod Sverige stilla. Tv-såpan om den dysfunktionella klanen Ewing blev hyllad och hatad. Niklas Wahllöf minns Ken Kercheval som den fumlige förloraren Cliff Barnes.

Rätta artikel

Cliff Barnes heter en krog i Stockholm, en annan heter Sue Ellen. Båda ursprungligen rätt sorgliga rollfigurer i tv-serien ”Dallas”. Det är inte mycket att bry sig om, ironi på engelska är en stockholmsk paradgren. Men att uppmärksamma serien, och skådespelarprestationen bakom Cliff Barnes är desto mer angeläget, inte minst nu då Ken Kercheval, som spelade Cliff, har gått bort.

Cliff Barnes var den enda karaktären som tillsammans med JR Ewing (Larry Hagman) förekom i långkörarens samtliga 17 säsonger, först mellan 1978 och 1991 och sedan i återkomsten 2012 till 2014.

Det var förstås inte Ken Kerchevals första roll, han var 43 år när första säsongen kom, men det skulle visa sig bli hans i särklass största. Och detta som om inte evig förlorare så i alla fall ständig tvåa. Cliff Barnes karaktär sägs ha modellerats efter Robert F Kennedy, bror till den populäre presidenten John F, som innan den yttersta makten kunde nås mötte samma öde och mördades.

Hur det än var med den saken så representerade Barnes den som med näbbar och klor försökte nå den, i det här fallet, rovgiriga och skrupelfrie JR:s höjder, men som aldrig lyckades fullt ut. Som så många i den verkliga världen. Därmed är Cliff Barnes den (för män) kanske lättaste ”Dallas”-rollen att identifiera sig med. Vare sig vi vill eller inte.

Denna tvehågsenhet gällde den banbrytande serien i stort. Det är lätt att glömma i dag men ”Dallas” var nästa lika stort som Ingemar Stenmark. Vare sig vi ville eller inte. När ett nytt avsnitt sändes stannade Sverige. Och det blev många, bara under seriens första vända 357 stycken.

”Dallas” förändrade vår syn, inte bara på vad en tv-serie kunde vara utan också på vilka karaktärer den kunde innehålla. Som en av de första riktigt stora ”såpoperorna” som visades i vårt land skulle den ge upphov till ett otal kopior med typiska ingredienser: snuskig rikedom, kamp om att bli herre på täppan, en byråkrat mot en hänsynslös stenrik, en född fattig och en annan med guldsked i mun. Inte så få åtminstone yttre likheter med den i dag så populära serien ”Billions”. Som aldrig skulle kallas såpopera. ”Dallas” var något helt nytt för en ny generation tittare. Kanske till och med en attitydförändrare – det blev inte längre fult att tävla om egen makt och rikedom.

Cliff Barnes var alltså först byråkrat, en jurist och åklagare som fick kontakt med oljeföretaget Ewing Oil och dess möjligen tvivelaktiga affärer och inte minst arvtagaren av imperiet, JR Ewing. Så småningom ärvde även Cliff Barnes ett oljebolag och kampen mot Ewings kom att intensifieras. Men egentligen aldrig utjämnas. Barnes försökte på alla sätt att bli lika mäktig, men var fumligare, inte lika självsäker, hade inte den yttersta hänsynslöshet som krävs. På något sätt bar han också på en sorts mobbningsvänlig uppsyn. Ända tills han utnämndes till ungefär ”Årets oljebaron” och i sista säsongen faktiskt lyckades ta över Ewing Oil. Men inte ens denna framgång, efter alla, år kunde ge Barnes full glans. Typiskt nog gjorde han bort sig i tacktalet.

Förutom för ”Dallas” blev Kercheval känd, eller halvkänd, för roller som i den högt uppskattade ”Network” (1976). Men precis som det som senare skulle drabba delar av gänget i ”Seinfeld” låg en sorts förbannelse över honom efteråt: ”The ’Dallas’ curse”. Efter paradrollen som Cliff Barnes skulle Ken Kercheval förkomma här och där, men mest i bakgrunden.

Och typiskt nog uppmärksammar vi honom stort först nu. När rollfiguren mest förknippas med Stockholmskrogen (som för övrigt är rätt trevlig), och när allt är för sent. Men så var också Cliff Barnes ständig tvåa.