Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 05:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/lekfullhet-och-humor-var-hans-redskap/

Familj

Lekfullhet och humor var hans redskap

Bild 1 av 4
Foto: Timo Junttila
Bild 2 av 4 En av Oiva Toikkas populära glasfåglar.
Foto: Fredrik Funck
Bild 3 av 4 Klassikern Kastehelmi. Namnet betyder daggdroppe.
Foto: Iitala
Bild 4 av 4 Från utställning på Galleri Forsblom i Helsingfors som pågår till och med 2/6 2019.
Foto: Rauno Traskelin

Skarp, smågalen och ömsint. Den finska konstindustrins superstjärna Oiva Toikka skapade förtjusning runt omkring sig, skriver frilansjournalisten Petter Eklund.

Rätta artikel

Lågskor utan strumpor. Det var något lite busigt över Oiva Toikka när han kom klivande bland finsakerna på NK i Stockholm. Han skulle presentera en ny kollektion konstglas och stämningen var förväntansfull. Bland nerviga pressekreterare, glaskonnässörer och bloggare kändes han mest som en hemtrevlig trädgårdsmästare. Han signerade och droppade poetiska one-liners. Glaset, kommersen, fick stå i andra hand, människorna var viktigast. Alla ville bli hans vän. Lekfullhet och humor var Oiva Toikkas redskap. Det var viktigt att ha roligt i livet och att arbeta med åtminstone ett inre leende. Hans konst var skarp, smågalen och ömsint, men aldrig menlös. ”Jag vill arbeta på gränsen till den goda smaken. Världen har nog med perfektionister”, sade han. 

Oiva Toikka var en superstjärna i den finska konstindustrin. Redan från starten som keramiker på Arabia på femtiotalet utmanade han det högstämda tonläge som lyfte Finland till en konstindustriell supermakt efter de tunga krigsåren. Toikka, ”den glade trumpetaren”, drämde till med keramiska varelser som tycktes komna direkt ur ett barns ritblock.

När han hade börjat på Nuutajärvi glasbruk 1963 dök det upp ”monster” och poppiga Pompom-skulpturer, en subversiv nybarock, gåtfull och ibland lite otäck i sin surrealistiska obändighet. Hans formspråk uppstod under barndomen på ett jordbruk på Karelska näset under 1930–40-talen. Det var en värld av udda personligheter, djur och ödemarker. En muntlig berättelsekultur levde kvar, Kalevala lästes och Toikka laddades till en reservoar av fantasi. Han tecknade jämt, utsökta telefonklottriga mönster, som ett samtal som aldrig tog slut.

Hans mer okända, men lönsamma, sida är industriformgivaren med storsäljande serviser som Flora, Fauna, Pioni, Kastehelmi. Ölsejdeln Krouvi i pressglas såldes under 25 år i miljontals exemplar. Hans munblåsta fåglar växte till en folklig konstglassuccé för Iittala. ”Alla vill ju vara änglar”, sade Oiva. I dag finns det över 400 olika Toikka-fåglar att samla på.

På Rörstrand under åttiotalet tecknade han en av fabrikens vackraste dekorer, Cobolti, med blått, mystiskt myller och ett insmuget brinnande Tjernobyl på tallrikskanten, typiskt honom, skönhet som skär sig och skorrar. Rörstrandskollegor minns honom sjungande, målande sitt ”Oiva-blått” på skulpturer och väldiga fat med ”katastrofer”. Det skulle vara som en symfoni när man målade, huvudsaken var schvunget och känslan.

Jag önskar att jag hade kunnat göra kor i glas, men det är så svårt.

Toikka formgav även plastleksaker, gjorde scenografi och kostymer till finska nationaloperan och en oavbruten ström av storslagen, egenartad glaskonst. Men viktigast var ändå hans befriande förmåga att bejaka människor framför saker. Han skapade förtjusning runt om sig. På en stilig vernissage ville han hellre gå och dricka rödvin och skvallra med en kompis. Han var professor på Konstfack i Stockholm under några år på nittiotalet och hans elever glömmer inte den okonventionella undervisningen som öppnade nya idéer och spår. Där föddes också många vänskaper. När forna elever sågs kom snart frågan: ”Hört något om Oiva?”

På NK den där gången, längst in i kaféet för en intervju, pratade han inte om sina produkter, utan om kor, hans favoritdjur. Som barn vallade han dem ensam i skogarna. Kor var rikedom, de första som sändes i väg när ryska styrkor närmade sig under vinterkriget. Hemmet brändes, hans bror dödades av en bomb och Oivia Toikka rullade ut i världen på ett lastbilsflak. ”Jag tyckte det var spännande och underbart att äntligen få resa nånstans. Barn är sådär, de tycker det farliga är roligt”, sade han och ritade en liten glad kossa i en allvarlig bok om sin konst. ”Jag önskar att jag hade kunnat göra kor i glas, men det är så svårt”. 

Med åren kom nyheterna om honom allt glesare. ”Hur är det med Oiva?”. Han blev sjuk, men det ryktades också att han satt i sin rullstol i en glashytta i Murano. Dödsbudet var sorgligt, en märklig tom fläck spred sig. Vem ska nu dekorera den med prilliga mönster? Konstverken och ölsejdlarna finns kvar, men vi har mist den där sagolika Oiva-rösten, just när den behövs som mest, barfota i skorna …