Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-22 04:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/mannen-som-gav-liv-at-stockholmsnatten/

Familj

Anders Gunnarsson gav liv åt Stockholmsnatten

Bild 1 av 5
Foto: Clas Göran Carlsson
Bild 2 av 5
Foto: Anders Holmström
Bild 3 av 5
Foto: Bertil Wöllner
Bild 4 av 5
Foto: Lars Groth
Bild 5 av 5
Foto: Bernt Claesson

Café Operas legendariska chef Anders Gunnarsson har avlidit. Författaren Claes Britton minns mannen som förvandlade Stockholm från en stor småstad till en liten storstad.

Anders Gunnarsson måste räknas bland de enskilda personer som bidrog mest till att förvandla Stockholm från stor småstad till liten storstad. Själv minns jag Gunnarssons skapelse Café Opera under storhetstiden på åttiotalet (Caféet invigdes 1980) som den första platsen där det kändes som att befinna sig i en metropol här hemma i ”Tjockhult”.

Sedan Anders flyttat hit från födelseorten Nederkalix blev han i huvudstadens nattliv snabbt medlem av Stockholms lilla ”innekrets” av ”utemänniskor”, som det kallades på den tiden, då endast en krets fanns att tala om.

Under sjuttiotalet dominerades Stockholmsnatten av diskoteket Alexandra och restaurang/klubb-hybriden Victoria, Café Operas granne i Kungsträdgården, Stockholms obestridda nöjes­centrum vid tiden.

Trots att Anders hade en lågmäld, cool framtoning så utmärkte han sig tidigt med sina sociala förmågor och sitt kontaktnät. Han var ”kung på jeansavdelningen” i den legendariska Gul& Blå-butiken i Birger Jarls-passagen och började sedan som hovmästare på Victoria under restaurang- och nöjesprofilen Åke Söderqvist, Gunnarssons mentor. Victoria revolutionerade Stockholms nöjesscen. Det var här som personalen först tilläts servera i jeans och festa med sina gäster. ”Det är inget snack om att Vickan var mer stilbildande än Caféet”, som Anders själv, alltid blygsam, fastslog.

I slutet av sjuttiotalet flyttade Gunnarsson till New York som butler hos svenske FN-ambassadören Anders Thunborg — och deltog med liv och lust i stadens nattliv under dess mest omsusade era, då Studio 54 stod på sin topp. Han rekryterades tillbaka till Stockholm som nattklubbschef för Alexandra 1979. ”Men där trivdes jag inte alls”, anförtrodde Anders mig. ”Jag har alltid haft den största respekt för Alexandra, men vi hade väldigt olika syn på saker. Hon ville att jag skulle dansa med gästerna. Sedan dess har jag aldrig dansat.”

La Coupole i Montparnasse i Paris har utnämnts till förebilden för Café Opera men Anders Gunnarsson själv framhävde att han hämtade sin inspiration inte från Paris utan från New York — främst från brasseriet Un Deux Trois i Midtown.

Någon bestämd tanke om vad de ville göra hade varken Operakällarens dåvarande ägare eller Gunnarsson själv. ”Men timingen och energin fanns där. Det växte fram för varje minut. Jag var också djävligt hungrig efter att ha suttit instängd i New York i tre år när den staden var som galnast …”.

Grundidén var ett krogpalats som alltid skulle vara öppet — från halv tolv på dagen till tre på natten, sju dagar i veckan. Gunnarsson och den stab av medarbetare som han rekryterade satsade på fyra dagliga ”föreställningar” — lunch, eftermiddag, middag och natt. Att samtliga gick på maxvarv från dag ett överraskade alla.

Under hela åttiotalet härskade Café Opera suveränt över Stockholms nattliv, även om storhetstiden räknas fram till 1987. ”Caféet”, under eran tveklöst en av världens främsta nattklubbar, var så mycket mer än så.

Den sägenomspunna kö som ständigt väntade framför himmelrikets portar, där ”ofrälse” gäster späktes i många timmar ute i kylan, ofta förgäves, medan stamgästerna gled förbi in i värmen i en strid ström, blev en symbol för en ny tid som rubbade vår stackars svenska folksjäl i dess grundvalar.

Kontrasten mellan de skriande odemokratiska spelreglerna i dörren och den gränslösa, berusande frihet som väntade inne i helgedomen, där sorlet och musiken steg med tobaksröken mot taket i en mäktig hymn, kunde inte ha varit mer dramatisk.

Ursäkta klyschan men här var de upp till tolvhundra gästerna som en enda stor familj där verkligen ”alla” möttes — trendfolk, klubb- och restaurangmänniskor, allsköns celebriteter, skådisar och artister, nattdjur och gangsters, hårfrisörskor från förort, äldre excentriska tanter och farbröder, vanliga Svenne-festare och renodlade freaks. Även den mentala takhöjden var katedralslik.

”Det var Anders hemlighet”, säger Nina von Krusenstierna, Gunnarsson goda vän som tjugotvå år gammal anställdes av denne. ”Han hade lärt sig av Åke Söderqvist att det bästa sättet att skapa rätt stämning är att blanda alla möjliga sorters olika människor. Vår grej på Caféet var att alla kunde få sin egen tårtbit.”

”Vi ville göra ett ställe för folk som åker skidor på sommaren och seglar på vintern”, sade Anders själv.

Nittonhundratalets avslutande årtionden var också de sista då ”alla” med smak för livsnjuteri, och varenda världsstjärna som besökte vår stad, ännu kunde samlas som här i sorlet under Caféets ståtligt hedonistiska takfresker. ­

Vi ville göra ett ställe för folk som åker skidor på sommaren och seglar på vintern.

Utöver att ”Kaffet” var platsen där man såg och träffade ”hela stan”, och fler därtill, så besatt etablissemanget en magisk kvalitet med surrealistiska inslag — den ständiga känslan av att vad som helst när som helst kunde hända: en teaterscen vigd åt de två målgrupper för vilka Anders hade utformat sitt nöjes­tempel — exhibitionister och voyeurer.

Något liknande hade aldrig tidigare existerat och kan aldrig återuppstå — av en lång rad skäl. Stockholm i vår tid är en annan, större, mer komplicerad stad. En kärna i den stockholmska nattliga kultur som Anders Gunnarsson själv kom ifrån och som han starkt bidrog till att utveckla består dock som ett särpräglande arv i Stockholms krog- och nöjesscen.

Anders sörjs av sina syskon och av en stor familj i Stockholms gamla nöjesliv där Anders var älskad av ”alla” och där ”alla” vet att hans insats för den särskilda ”stockholmsstylen” lever vidare.