Jag ringer upp Mattias Alkberg i Luleå på årets mörkaste dag strax före jul då det är tre timmars ljus där och sex timmar i Stockholm. Jag föreställer mig att mörkret i norr har betydelse för Alkberg som i snart 30 år varit högproduktiv med musik och poesi. På senare år även med mer teaterliknande föreställningar.

– Jag tycker om när det är mörkt, svarar han.

– Men jag gillar även somrarna när ljuset aldrig försvinner. Jag tycker om båda ytterligheterna.

Han har varit högst inblandad i cirka trettio skivor. Som soloartist, med banden Mattias Alkberg BD, Södra Sverige och med Bear Quartet, indiebandet som först gjorde Alkberg känd i musik-Sverige. Dessutom har han gett ut sex diktsamlingar.

Jag försöker förstå hur hans kreativitet fungerar, hur en fembarnsfar (tre bor fortfarande hemma) i en fyrarumslägenhet kan skapa ro för att få ur sig så mycket.

– Jag lever i ett flöde, kan man säga. Det bara pågår. Jag har rutat in mitt liv. Jag går upp på morgonen, dricker kaffe och sedan spelar jag gitarr och skriver lite grejer. Så gör jag likadant dan efter.

– Fast jag har haft en svacka. För fem år sedan blev jag tvungen att operera ett öga och ett knä samtidigt som jag lade av att röka. Jag kände mig gammal och trött då och drabbades av skrivkramp under ett år.

Om du kände dig gammal när du var 45, hur känner du dig i dag när du är 50? Tänker du mycket på åldrandet?

– Ja, jag har alltid sett mig själv som lite äldre och har väl varit 40 i 50 år snart.

Mattias Alkberg växte upp i ett vänsterkollektiv i Rydbo norr om Stockholm på 70-talet.

– Det var Grupp 8 och FNL-grupper, musikrörelsen och sådant. Mina föräldrar var väldigt engagerade, de var till och med rädda för att vara telefonavlyssnade, berättar han.

När föräldrarna skiljde sig 1977 flyttade barnen och modern till Luleå, en stad som Alkberg varit trogen sedan dess. Han är lite av en dubbelnatur som gärna vill vara i fred där uppe i norr, men som kallar sig anarkist och har åsikter om mycket av det som pågår i det svenska samhället – något som även kommer fram i hans musik och hans dikter.

Han tog aldrig gymnasieexamen (”jag försökte till och med läsa in studenten två gånger på folkhögskola, men det gick inget bra”) och har haft musiken och skrivandet som sin huvudsakliga sysselsättning sedan tonåren. Men för att vara säker på att ha pengar till hyran har han även haft ett antal diversejobb och har också skrivit krönikor för lokaltidningarna.

Jag gör minst dubbelt så mycket mot vad som syns.

– Jag har haft det knapert många gånger. Men sedan 2017, då jag fick ett långtidsstipendium på 100 000 kronor om året av Konstnärsnämnden, har jag en trygg bas i tio år och slipper bland annat att skriva krönikor, något som jag aldrig varit särskilt bra på, menar han.

Det är svårt att föreställa sig en mer produktiv låtskrivare och poet än Alkberg. Ändå har han i olika sammanhang hävdat att han skulle ha kunnat göra ännu mer.

– Jag gör minst dubbelt så mycket mot vad som syns. För varje ny låt steker jag en annan låt, för varje ny text steker jag en annan. Om mitt skivbolag eller mitt förlag ville hade jag nog kunnat publicera mig nonstop. Men folk orkar inte ta emot hur mycket som helst.

Det går bra för dig nu, känner du dig etablerad?

– Nja, om jag skulle få medvind vänder jag på mig. Det är inget kul om jag inte är i opposition. Att ifrågasätta är min drivkraft.

Ifrågasätter du dig själv också?

– Det har jag alltid gjort. Det är det som är ådran, guldet, att jag tvivlar på mig själv.

Under hösten 2018 har Alkberg varit på Sverigeturné med sin hyllade musikföreställning ”Alla är sämst” där han tar upp ämnen som ensamhet, tiden, lönerna, borgarna, frihet med mera. Har också medverkat i SVT-programmet ”Helt lyriskt” där kända artister tolkar svensk poesi.

– I februari kommer en ny skiva med bandet Södra Sverige, det är vår tredje. Jag har även spelat in en soloskiva som ska släppas lite senare i år. Samtidigt jobbar jag med ett diktmanus och en pjäs.

– Jag är nog lite för snabb för världen ibland.