Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-10 09:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/med-blicken-100-miljoner-ljusar-bort/

Familj

Med blicken 100 miljoner ljusår bort

Göran Östlin i Stockholms universitets observatorium. Teleskopet används i dag främst till utbildning.
Göran Östlin i Stockholms universitets observatorium. Teleskopet används i dag främst till utbildning. Foto: Staffan Axelsson

I drygt trettio år har Göran Östlin studerat universums galaxer. Som professor känner han fortfarande den upptäckarglädje som drev honom som ung doktorand. 

Rätta artikel

ESO 338-ig 04 är namnet på den galax som Göran Östlin har studerat mest.

– Den är speciell eftersom den liknar de mest avlägsna galaxer som vi kan se, samtidigt som den ligger tillräckligt nära för att vara möjlig att studera i detalj. Den kan ge oss större kunskap om galaxer som är så avlägsna att de största teleskopen i dag endast kan registrera dem som små prickar.

Avståndet mellan jorden och ESO 338-ig 04 är drygt 122 miljoner ljusår. Det innebär att det ljus som Göran i dag kan registrera med ett kraftigt teleskop lämnade den blå galaxen när dinosaurier fortfarande vandrade på jorden.

– Många undrar om jag inte blir galen av att tänka på så stora avstånd och storlekar. Men egentligen förstår jag ju inte detta fullt ut. Jag kan räkna på det och förstå hur det fungerar, men det betyder ju inte att jag kan känna hur långt 100 miljoner ljusår är.

Göran Östlin växte upp i Sigtuna. Hans pappa var lärare och hans mamma sjukgymnast. Att han skulle komma att ägna sitt vuxna liv åt att studera kosmos var inte självklart.

– Jag var fascinerad av rymden, men vilket barn är inte det? Det var nog andra saker som ledde mig mot astronomin. Jag tyckte om att plugga och hade lätt för matematik.

Efter gymnasiet blev han antagen till teknisk fysik vid Uppsala universitet, men försov sig och missade uppropet. Göran spricker upp i ett leende vid minnet.

– Jag såg det väl som ett tecken på att jag inte skulle vara där då och började på Handelshögskolan i stället. Det var intressant, men jag funderade mycket kring etik och moral. Jag ville göra något som var gott för mänskligheten och astronomi kändes som ett rent ämne, en vetenskap som inte kunde missbrukas.

En kvällskurs i astronomi vid Stockholms universitet gav mer—smak. Göran bestämde sig för att hoppa av Handels och börja studera matematisk fysik i Uppsala. Väl där sökte han sig snabbt vidare till astronomin.

Som doktorand fick han 1995 möjlighet att använda ett teleskop på det europeiska observatoriet i Chile. Göran beskriver den tiden som ren upptäckarglädje, och det är svårt att inte tänka på Tintin när han berättar:

– Vi landade i Santiago och tog in på ett guesthouse i kolonial stil, speciellt för astronomer. Nästa morgon flög vi med ett litet flygplan till ett observatorium i Anderna. Det var omgärdat av karga klippor, kondorer cirklade på himlen och luften var klar och kall. När det blev mörkt blev det riktigt mörkt. Jag kunde se så mycket stjärnor med blotta ögat att jag fick svårt att orientera mig på stjärnhimlen.

När man får fram bilden så ser man med stor sannolikhet något som ingen annan människa tidigare har sett.

Göran och hans handledare använde teleskopet till att leta galaxer runt en avlägsen kvasar.

– En exponering kan ta upp till en timme. När man får fram bilden så ser man med stor sannolikhet något som ingen annan människa tidigare har sett. Samtidigt är det sällan man direkt förstår vad det är man ser. För att tolka bilderna krävs noggranna analyser.

När han lade fram sin avhandling kunde han visa att många av de ”kompakta blå galaxer”, som man tidigare trott var unga, var äldre galaxer som hade kolliderat med andra galaxer eller intergalaktiska gasmoln. Det blev hans första riktiga avtryck i forskningen.

Sedan 2008 är Göran professor vid Stockholms universitet och 2010 blev han invald i Vetenskapsakademien. Det är inte längre så ofta han får resa till observatorier på andra sidan jordklotet, men spänningen finns fortfarande kvar.

– I dag lägger jag beställningar på de observationer jag vill göra via datorn. Då används ofta teleskopen i Chile eller Hubble-teleskopet som ligger i omloppsbana kring jorden. Det är inte lika spännande resor, men tekniken och astronomin har utvecklats mycket så jag får fortfarande den där svindlande känslan, upptäckarglädjen driver mig fortfarande.

Finns det några speciella skeenden i universum som du skulle vilja observera under din livstid?

– Ur ett mänskligt perspektiv så går allt otroligt långsamt när det kommer till galaxer, så det är inte riktigt så att något plötsligt händer. Vi har observationer av väldigt många galaxer i olika skeden. Det är mer som att lägga ett ofantligt stort pussel.

Göran lutar sig tillbaka och tittar ut genom fönstret.

– Kan det finnas liv i universum? Och så skulle jag vilja veta om universum är oändligt.

Är inte det frågor som en åttaåring skulle kunna ställa?

– Jo, och det är ju intressant. Barn ställer ofta minst lika bra frågor som vuxna. Det säger kanske något om astronomi. Ibland tänker jag att jag skulle vilja göra något som är till mer konkret nytta i samhället. Men jag är också väldigt glad att jag får ägna mig åt ett ämne som har fascinerat människan i alla tider.