Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-27 12:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/mer-rodvin-an-blod-i-martensons-deckare/

Familj

Mer rödvin än blod i Mårtensons deckare

Foto: Eva-Karin Gyllenberg

För drygt en vecka sedan släpptes Jan Mårtensons 70:e bok, men tro inte att Mårtenson tänker slå av på takten. Han grunnar redan på vad nästa Homan ska handla om.

Homan, med förnamnet Johan Kristian, är något av Jan Mårtensons alter ego, men bara nästan även om de har en hel del gemensamt. Som intresset för antikviteter och fäblessen för dry martini.

Den senaste Homanromanen är den 47:e i ordningen sedan 1973 då ”Helgeandsmordet” hamnade på bokdiskarna. Sedan dess har det blivit en per år, men trots detta är det inte dags för pension. Varken för Mårtenson eller Homan.

Hur gammal är Homan egentligen?

– Som jag. 40+, säger Jan Mårtenson med illa dold förtjusning och säger att 86 (som är Mårtensons verkliga ålder) väl är 40+ ...

På frågan om vad Mårtenson vill kalla sig funderar han en stund. Visserligen står det ambassadör på hans visitkort, även om det är historia, men han kommer fram till att skriftställare är en mer passande titel. För det är han i högsta grad.

Förutom de 47 Homanböckerna har han skrivit lyrik, faktaböcker och ytterligare tre romaner om den unge och lovande diplomaten Jonas Berg. Där drev han friskt med utrikesförvaltningen. Det var i början av 70-talet, innan Johan Kristian Homan var ”född”.

Att skriva deckare har hela tiden varit en fritidssysselsättning vid sidan av alla de uppdrag Jan Mårtenson har haft på mycket hög nivå, både i Sverige och utomlands.

Första utlandsposteringen var i Rio de Janeiro, följt av Paris och New York med ansvar för nedrustning och mänskliga rättigheter, chef för FN:s Europahögkvarter i Genève och ambassadör i Schweiz, ansvarig för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 och kungens handsekreterare – för att nämna poster i hans cv.

Det var då jag började skriva på allvar eftersom jag behövde en lönndörr i vardagen.

En stor del av karriären har han ägnat åt FN och tuffast var det utan tvekan under kalla kriget.

– Sekretariatet blev angripet av både USA och Sovjet. Det var då jag började skriva på allvar eftersom jag behövde en lönndörr i vardagen, säger Mårtenson och berättar vart denna lönndörr ledde:

– Jag kunde gå ut i en annan värld. Där kunde jag sitta i en syrenberså med Homan och dricka dry martini medan utlänningarna kunde hålla på och stimma utanför. För mig har skrivandet blivit en form av terapi, säger han allvarligt.

Annars är det inte så mycket allvar under intervjun. Den forne ambassadören plockar fram både en och två rävar han har bakom örat.

Vi sitter i det väl tilltagna vardagsrummet i hans Östermalmsvåning. Väggarna pryds av fyllda bokhyllor och konst. Att författare Mårtenson är road av antikviteter framgår med all önskvärd tydlighet. Det är ingen tillfällighet att hans skrivbord är gustavianskt och att han bakom ryggen, när han sitter vid datorn, har två porträtt i gyllene ramar. Det övre föreställer kung Adolf Fredrik och det undre drottning Lovisa Ulrika.

Men 1700-talet, Gustav III och hans föräldrar i all ära – när Johan Kristian Homan är inblandad handlar det i högsta grad om nutid. I den senaste romanen, ”Dödligt hot”, förekommer inte enbart metoo utan även Greta Thunberg och januariöverenskommelsen. Och detta trots att boken skrevs förra sommaren.

– Jag skriver snabbt och skickar mitt manus till förlaget. Sedan får jag tillbaka det av redaktören. Då skriver jag ibland om och lägger exempelvis till kommentarer om pågående samhällspolitiska händelser. Det gör att mina böcker är ganska aktuella.

Hur ofta läser du deckare?

Svaret kommer blixtsnabbt:

– Aldrig. Jag tycker att det är för våldsamt. I mina böcker är det mer rödvin än blod. Inga skjutna blondiner eller våldtagna barn. Sånt tycker jag bara är obehagligt, säger Mårtenson.

Hans antihjälte, den medelålders, lönnfete antikhandlaren i Gamla stan, som lever med en siamesisk katt och gillar, mat, dry martini och älskar vaktparaden och högvakten (Jan Mårtensons beskrivning) har sedan 1982 ett eget litterärt sällskap, som ger ut Homangazetten tre gånger per år. Enligt stadgarna har sällskapet till ändamål att ”anordna sammankomster med mera för spridande av kunskapen om Homan och att stimulera och främja forskning inom detta intresseområde”.

Att Jan Mårtenson är mäkta stolt över sällskapet som kallar honom VSF (Vår store författare) går inte att ta miste på.