Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-12 06:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/minnesord-annika-sundbaum-melin/

Familj

Minnesord: Annika Sundbaum-Melin

Journalisten Annika Sundbaum-Melin, Sundbyberg, har avlidit i en ålder av 56 år. Djupt saknad av barnen Fredrika och Mio, anhöriga och vänner.

Rätta artikel

Annika var unik. I hela Journalistsverige fanns ingen med hennes tilltal, rättspatos och mod. Hon hade förmågan att med sitt icke-dömande sätt inge förtroende, värnade om dem hon intervjuade, men var skoningslös i val av frågor och backade aldrig för kontroversiella ämnen. Hon skrev direkt ur hjärtat, utan filter. Annikas reportage blev alltid snackisar runt fikaborden i Sverige.

Annika föddes i Västerås och flyttade som baby till Emmaboda. Hennes engagemang började redan i elvaårsåldern när hon skrev till kungen och bad att hastigheten skulle sänkas på hennes gata i Emmaboda. Hon lyckades. På högstadiet skrev hon för Barometern och via tidningen Frida och förlaget Semic blev hon en av Sveriges få kvinnliga hårdrocksjournalister på Aftonbladet. Där fick hon smeknamnet Starlet, efter en av tidningarna på Semic. Hon hittade snart en nisch där hon värnade ”fulkulturen”, bevakade schlagerfestivalen och andra folkliga kulturområden.

I Aftonbladet skrev hon också mycket personliga krönikor, som blev en av Sveriges första bloggar, ”Singel i Sumpan”. Bloggen gavs ut som bok 2001, med samma titel. Av kritiker kallades Annika Sundbaum-Melin för ”Sveriges sista arbetarförfattare”.

Efter många år på Aftonbladet blev Annika en framgångsrik frilansjournalist. Hon skrev sin andra bok, ”Hon & Han”, med dåvarande sambon Henrik Kolbjér.

Annikas engagemang för utsatta i samhället var oändligt. Som feminist tog hon nya unga, kvinnliga kollegor under sina vingars skugga under tiden på Aftonbladet. Utsatta kvinnor och deras barn fick bo hos henne.

Under senare år engagerade hon sig i Sundbybergs bostadspolitik och drev frågan om överkomliga hyresrätter.

Privat var hon en generös och hängiven vän, hennes brännbollsfester var legendariska. Det var med Annika man hade de roligaste och ibland galnaste samtalen. Frispråkig och rapp i käften pratade hon om högt och lågt – utan att vara elak. Hon var en lejoninna när det gällde barn och djur, såväl sina egna som andras.

”Jag har haft ett fantastiskt liv”, sa hon den sista gången vi sågs. Vi vill säga: du har gjort livet mer fantastiskt.

Annika gick bort den 31 oktober och vi mötte den gråaste och mörkaste novembermånaden någonsin. Ja, hela Sverige har blivit lite gråare nu.