Minnesord: Benny Andersen

Benny Andersen var min närmaste vän i Danmark. Vi träffades första gången 1971 och fann varandra direkt. Det är ingen överdrift att påstå att han var Danmarks nationalskald. Hans ”Samlade dikter” har sålt i mer än 130.000 exemplar och ”Svantes visor” över en kvarts miljon. I Sverige kan han närmast jämföras med Evert Taube.

Bennys dikter genomströmmas av varm humor och han fick hela danska folkets kärlek. På 70-årsdagen firades han med ett fackeltåg från Thorvaldsens museum, något som tidigare bara förärats Adam Oehlenschläger och H C Andersen.

Mest känd är ”Svantes lyckliga dag” med omkvädet ”Livet är ikke det vaerste vi har og om lidt är kaffen klar”, en visa om vardaglig kärlek. Han konstaterade också att ”jeg er borger i smilets land, det är ikke spor morsomt”.

Bennys första fru Signe lämnade honom efter många års äktenskap och flyttade ihop med hans närmaste vän Halfdan Rasmussen, en annan folkkär diktare. Alla tre fortsatte att umgås som vänner. Det säger en del om Bennys storsinthet. ”De har länge hållit av varandra”, skrev han i brev till mig.

Han var senare gift i 20 år med Cynthia som hade västindiskt ursprung, en stor kärlek som inspirerade honom till många dikter. Efter hennes död träffade han vid 74 års ålder tredje hustrun Elisabeth och sa ”det mirakulösa med mirakler är att de sker”.

Benny Andersen var mycket dansk men också internationalist. Han skrev: ”Men också sett i ett mer universellt perspektiv är vi alla invandrare. Och utvandrare.” Han skriver i en underbar dikt hur han lämnade sitt ”tropiska hem” i moderns mage och hamnade i ett rum med 20–21 grader ”men för mig var det svinkallt, naken som jag var”. Och stämmorna runt omkring var ”på ett obegripligt språk”. Dikten mynnar ut i hur han närmar sig döden där ytterst sällan ”någon blir avvisad vid gränsen”.

Sista gången vi träffades bodde Anne Sofie och jag tre dagar i hans arbetslägenhet. Vi umgicks tätt då och följde med till hans uppläsning på Bellmansdagen. Han fumlade lite förstrött med sina papper men hade publiken helt i sin hand.

I den danska utgåvan av min samling ”Dikter inifrån” skrev han ett förord. Han presenterade mig vid en gemensam uppläsning i en sprängfylld lokal i Köpenhamn. Det var ett privilegium att känna honom. Så älskad, så saknad.