Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-03-03 10:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/minnesord-claes-sundberg/

Familj

Minnesord: Claes Sundberg

Claes Sundberg Hybo, har avlidit i en ålder av 80 år. Han efterlämnar livskamraten Annika Odgaard, alla fosterbarn och vänner.

Claes har försvunnit för oss!

Den 17 oktober ringde Annika mig och sa Classe är död.

Det var som att få en spark i magen. Bara drygt en vecka innan hade han ringt. Visst han berättade att han hade flera sjukdomar men med sedvanlig lätthet, Classes adelsmärke. Inte förstod jag att det på sätt och vis var ett avsked, Annika berättade att de båda varit beredda sedan i våras.

Nu bläddrar jag bland minnena. Hur jag första gången kom till hans lägenhet i Stockholm efter några utbytta brev via hans artikel i DN. Jag hade med mig mina barn. De förtjustes av att han hade gångar mellan rummen, rakt igenom väggen. Han berättade hur han som barn försökt gräva en grotta med en sked i cementgolvet. När han fick sin egen lägenhet så gjorde han den spännande för barn, och nog för sig själv.

I Hälsingland öppnade han ett storfosterhem. Först på egen hand, senare kom Annika med, och det utvecklades till ett behandlingshem. Under ett antal år var jag där med mina barn varje sommar. Classes förmåga att se alla, att respektera alla och framför allt visa det, var outstanding. Inte minst att få med sig föräldrar på ”tåget”. Classe hade ett sätt att berätta om lapsusar och tankar från sin egen barndom som gjorde att alla kände sig förstådda.

När Annika kom och tog hand om just det som Classe kanske var minst bra på, administration, så växte verksamheten till höjder. Olasgården var nog ett av de hem som hade bäst renommé i Sverige.

Efter hand som mina barn växte upp så kom jag att umgås mest med Classe per telefon. Men det var alltid samma glädje att tala med honom, hans värme avtog inte för att det var 60 mil mellan oss.

Sedan han gått i pension och flyttat till Hybo så engagerade han sig efter några år i föreningen Mind. Han sa ofta att det var det bästa ”jobb” han haft. Jag är övertygad om att det är många människor som funnit tröst och mod att gå vidare i livet efter att ha pratat med Classe.

Livet blir inte detsamma utan Classe, det är så tomt så tomt. Gång på gång kommer jag på mig med att tänka: det ska jag berätta för Classe. Nej visst nej!

Min innerliga medkänsla med Annika, hans livskamrat, och med alla de barn som kommit att se honom som sin extrapappa.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt