Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

Minnesord: Hans-Ingvar Johnsson, fd chefredaktör för DN

Other: LARS EPSTEIN

Förre chefredaktören vid Dagens Nyheter Hans-Ingvar Johnsson, Stockholm, har avlidit vid 84 års ålder. Närmast anhörig är ambassadör Kerstin Asp-Johnsson.

Hans-Ingvar var ovanligt väl kvalificerad när han 1974, efter beslut av styrelsen och för första gången i tidningens historia en allmän medarbetaromröstning, utsågs till chef för Dagens Nyheters allmänna redaktion – kallat den svenska tidningsvärldens förnämsta jobb – och året därpå chefredaktör. 

Efter att 1958 enligt tidens sed börjat som nattredigerare hade han varit arbetsmarknadsreporter och ovanpå studieår i USA i tur och ordning arbetat på tidningens centralredaktion, blivit ansvarig för de dagliga uppdragen, verkat som förstasidesredaktör och redaktionssekreterare innan han blev utlandskorrespondent i New York. Under åren hade han också varit fackligt verksam som ordförande i Dagens Nyheters journalistklubb och styrelseledamot i både Stockholms journalistförening och Svenska journalistförbundet.

Att det blev i Dagens Nyheter han gjorde sin publicistiska karriär var minst av allt en slump. Född i småländska Älmeboda som folkskollärarson, student i Växjö, fil mag vid Göteborgs universitet och huvudredaktör för studenttidningen Götheborgske Spionen hade han övervägt att bli läroverkslärare i historia och svenska. Men han hade vikarierat vid Ny Tid och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och som många i sin generation starkt präglats av andra världskriget, den svenska beredskapstiden och det begynnande kalla kriget. Det var med ständig läsning av Dagens Nyheter, Herbert Tingstens tidning ska det sägas, han tog till sig journalistikens betydelse för läsarnas orientering i snart sagt allt – från det lilla till de stora världsfrågorna. Dit ville han komma, och gjorde det med besked.

Hans-Ingvar hade breda kunskaper och var en yrkesman i ordets finaste bemärkelse. Han kom till pressen i en tid när samhällsjournalistiken tog språng framåt. Det räckte inte längre med allmänreportrar som fick pröva på allt. Journalister behövde specialisera sig, och han var en av dem. Med hans insatser, ofta sekunderna före pressläggning, fick Dagens Nyheter för första gången ett arbetsmarknadsreportage av hög klass. Som chef tio år senare visste han vad man kunde begära av medarbetarna.  

Det var en tid av stora utmaningar. Dagens Nyheter skulle slå vakt om sin ställning som landets ledande morgontidning, medan grafikerna naturligt nog kämpade för sitt under den nya tidningstekniken försvinnande yrke. Den nye chefredaktören fick fullt upp. Sporten, som sedan gammalt tidningens adelsmärke och omhuldad av Hans-Ingvar, krävde sitt. Tidningens starka kvinnor krävde utrymme, söndagsläsningen fick inte försummas, förorten kunde inte lämnas åt sidan, fast Stockholm var tidningens centrala uppgift. Men när chefredaktören startade en ny del, På Stan, mötte han motstånd bland medarbetare för dess ”ytlighet”.

Hans-Ingvar hade breda kunskaper och var en yrkesman i ordets finaste bemärkelse.

Det betecknade vad som nog var ett försenat utslag av 1968 års opinion. Journalistklubben krävde i olika omgångar inte bara kontroll över lönebildningen och insteg i redaktionsledningens arbete, den ville vid en tidpunkt helt enkelt ta makten över allmänna redaktionen. Utanför tidningen talades om ”vänsterglidning”. Framstötarna skapade inget totalt gensvar hos medarbetarna och gjorde förvisso inte tillvaron lättare för Hans-Ingvar; det här var något han inte hade väntat sig av kolleger. På sitt vänliga och koncilianta sätt red han ut stormen utan att släppa sitt ansvar för tidningen. Det ansvaret tog han avväpnande öppet och hederligt när några underlydande chefers förhastade publiceringsbeslut utlöste både stor uppmärksamhet och berörda maktmänniskors glidande på sanningen (den så kallade  Geijeraffären).

Man måste nog själv ha haft en sådan roll som Hans-Ingvar hade för att riktigt förstå vilken press  – gentemot publik, anställda och styrelsen i det Bonnierska medieimperiet – han oförtrutet arbetade under i sju års ledarskap. Vid sin avgång 1981 som chefredaktör överlämnade han till efterträdaren ett åter stadigt skepp. En kargare personlighet hade inte fått mer uträttat, Hans-Ingvar behöll de många medarbetarnas vänskap, som han besvarade. Han var sina kamraters kamrat.

Det visade sig under Hans-Ingvars dussinet fortsatta år i tidningen som först dess Londonkorrespondent (nog hans drömjobb med utrymme för hans underfundiga  formuleringsglädje) och sedan korrespondent i Östeuropa och på Balkan, det senaste tidvis under  krigsförhållanden. Långt efter det att han slutat var han en återkommande gäst vid tidningens korrespondentträffar med tal av stort underhållningsvärde; gud vet var han fick alltifrån.

Som medföljande till sin Kerstin fick han ett gott liv på residensen i Lissabon och Helsingfors men framför allt njöt han av att vistas i fädernebygden där paret tog över släktgården Toramåla i Älmeboda socken. Sin skrivarglöd fann han utlopp för som uppskattad kolumnist i Smålandsposten.

I Dagens Nyheters historia intas en rangplats av Hans-Ingvar Johnsson, hängiven medarbetare, chef och vän.