Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

Minnesord: Hjördis Björvell

Professor Hjördis Björvell, Solna, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 86 år. Närmast anhöriga är dottern Catrin och barnbarnet Adrian.

Hjördis blev leg sjuksköterska vid Statens sjuksköterskeskola 1953 och verkade som avdelningsföreståndare och chefssjuksköterska på medicinkliniken på Karolinska sjukhuset. Hon var den första kliniskt verksamma sjuksköterskan som doktorerade på Karolinska institutet 1985 och hennes forskning inom beteendeförändring vid övervikt är banbrytande.

Hjördis blev docent i omvårdnad 1989 och professor i omvårdnadsvetenskap 1996 vid Karolinska institutet (KI). Hjördis forskning kännetecknades av ett starkt patientperspektiv i syfte att stärka patientens röst, medbestämmande och egenvård. Hon påvisade också betydelsen av omvårdnadsvetenskap för patienters hälsa och livskvalitet.

Hjördis var en pionjär i akademiseringen av ämnet omvårdnad och sjuksköterskors möjligheter till utveckling och forskarutbildning. Med starkt stöd från flera kliniska institutioner vid KI startade hon omvårdnadsenheten vid Karolinska sjukhuset som blev nationellt och internationellt ledande inom omvårdnadsforskning. I dag är ämnet omvårdnad vid KI topprankat i världen tack vare Hjördis idoga engagemang och arbete.

Hjördis engagemang för sjuksköterskeyrkets akademisering omfattade även inrättandet av en kompetensstege för kliniskt verksamma sjuksköterskor, en modell som ligger till grund för den nya organisationen vid Karolinska universitetssjukhuset.

Vid omvårdnadsenheten på Karolinska sjukhuset doktorerade totalt ett 20-tal sjuksköterskor och vi var hennes första doktorander. Som handledare var hon bestämd, närvarande, generös och noga med att skola oss till att bli självständiga forskare. Hennes dörr var alltid öppen och hon tog oss ut i världen för att presentera vår forskning. Hon har alltid funnits för oss som mentor i vår fortsatta akademiska utveckling.

Vid vårt sista gemensamma möte hemma hos Hjördis ville hon att vi skulle skriva en debattartikel tillsammans om omvårdnadens akademiska utveckling och dess betydelse för vården. Vi får nu försöka skriva den själva.

Vi har förlorat vår förebild i levande livet men hon lever kvar inom oss.