Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Familj

Minnesord: Staffan Sohlman

Staffan Sohlman har avlidit i sitt hem i Stockholm. Han blev 80 år gammal och efterlämnar hustrun Åsa, barn och barnbarn.

Utan att någon gång ha arbetat direkt tillsammans representerar Staffan för mig det bästa hos en samtida europeisk ämbetsman. Han var snabb, korrekt och samtidigt engagerad och varm i allt det han gjorde. För mig är han också förknippad med Paris, OECD och god mat.

När jag som nyanställd kom till finansdepartementet 1969 var Staffan redan ett namn där och hade gett sig av till sin första tjänst vid den svenska OECD-delegationen i Paris. Där tog han och Åsa väl hand om tillresande delegater till olika kommittémöten både professionellt och vid middagsbordet. Som matnovis från landet minns jag än den kulinariska upplevelsen att bli serverad kronärtskocksbottnar med brynt persilja till förrätt.

Staffan avancerade sedan runt till olika poster och kom tillbaka till Paris som OECD-ambassadör 1991. Han fick en respekterad och stark ställning där i ambassadörskollegiet och ombads hoppa in som generaldirektör för själva OECD vid ett komplicerat skifte mellan två ordinarie chefer år 1994.

På den tiden kunde han som OECD-ambassadör bo med Åsa och familjen i residenset vid Boulognerskogen i Neuilly. Det fick jag också göra 2003 när jag blev OECD-ambassadör. Kvar i huset från Staffans och Åsas tid fanns paret Gomes så även vi fick avnjuta fru Gomes fina vita sparrisar med beurre blanc som Staffan så himlande beskrivit många gånger. Det var särskilt trevligt att kunna ta emot pensionärsparet Staffan och Åsa i deras gamla hem.

Vår kontakt har fortsatt då och då också efter pensioneringen. Inbjudningarna till Staffans publikations- och boksläpp har varit höjdpunkter. Han har tillsammans med Åsa och andra i släkten fascinerande dokumenterat sin mamma Zinas bakgrund och hennes ryska släkts öden under en omtumlande tid. Han har också skrivit om Sohlman-släkten. Det är intressant och fin nutidshistorisk läsning.

Staffan har alltid varit uppmärksam och generös som äldre kollega och mentor. Han har också in i det sista generöst bidragit med gåvor till Barbro Johanssons fond för utbildning av flickor i Tanzania. För det och alla kontakter under årens lopp kommer jag att minnas Staffan med varm tacksamhet och tänka på Åsa i hennes sorg.