Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Familj

Minnesord: Sven Odén

Sven Odén har insomnat på Torsby sjukhus i en ålder av 64 år. Hans närmaste är hustrun Anna-Karin och barnen Sofia, Emma, Anton och Hanna.

Åren går och almanacksbladen rullar ihop sig, gulnar, seglar i väg som höstens löv.

Jag minns inte exakt när jag träffade Sven för första gången, men det torde ha varit alldeles i början av 1980-talet på kommunalhuset i Torsby, där han nyss börjat som hälsovårdsinspektör.

Han var en vandringsman, Sven Odén, en tänkande och reflekterande människa. Våra gemensamma färder i bil var inte så långväga i mil räknat, men vidsträckta i tankeutbytet. Sven hade rest runt i Latinamerika och där hade vi ett gemensamt intresse. Men framför allt var han en naturmänniska, en vandrare som kanske kände sig mer hemma ute i skogen än någon annanstans. När han var ute och strövade brukade han alltid gå i sandaler oberoende väder och årstid.

Vi kom också att bli grannar i Fensbol, där Sven ställde upp för bygden i olika sammanhang: Folkets hus när det ännu fanns och idrottsföreningen, ja, allt möjligt. Till Sven kunde vi alltid ringa när vi behövde hjälp med det praktiska.

Sven var född i Uppsala och hade familjeband knutna till Roslagen, till det vackra klipplandskapet utanför Grisslehamn. Där fanns också en liten stuga som han var delägare i och det var en plats som han älskade.

En av de första kalla förvinterdagarna går jag min runda i trakten. Novembersolen föser skuggan framför mig, som en påminnelse. Det är kända stigar, men det är tyst och tomt vid min sida. Ingen Sven att byta ord och tankar med. Jag minns en vacker vinterdag när vi åkte längdskidor på Hovfjället och Sven plötsligt pekar mot något som rör sig intill våra apelsinskal på skaren. Vet du vad den heter, frågar han. Ingen aning … Jo, den heter Hypogastrura, snöloppa alltså. Det var sådana exklusiva kunskaper han hade med sig, den gode Sven.

Denna kalla vinterdag undrar jag om han som alltid skulle ha gått utan strumpor i sina älskade sandaler. Jag tror nästan det.