Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-06 21:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/monica-backstrom-en-grand-dame-i-glasriket/

Familj

Monica Backström – en grand dame i glasriket

Foto: Fredrik Funck

”Kvalitetsmed­veten, krävande men med humor.” Så beskrivs glaskonstnären Monica Backström i ett tv-inslag. Lotta Jonson, designjournalist, minns också hennes aldrig sinande experimentlusta.

Att se ett barndomsfoto av en person strax efter att hen gått bort känns alltid speciellt, rentav ödesmättat. I boken jag just läser, en biografi om textilkonstnären Astrid Sampe, promenerar den sexåriga Monica Backström, mamma Astrid och lillebror hand i hand utmed Narvavägen. Monica tittar rakt in i kameran, ser glad och lite busig ut. Går framtiden att utläsa i det öppna oförställda leendet? Så klart inte. Men i mina egna minnen från olika designevenemang genom åren finns samma rättframma blick och inre trygghet.

Monica Backström, en av Sveriges mest kända glasdesigner, var knuten till Boda och Kosta glasbruk mellan 1965 och 2005. Hennes karriär satte fart under en tid när konstnärer fortfarande anställdes av bruken och fick fria händer att pröva sig fram. I dag har det mesta av detta lagts ned, experimenterandet sker i bästa fall inom studioglaset. Eller i The Glass Factory, det kommunala glasmuseum med tillhörande hytta som så småningom återuppstod i Bodas lokaler. Monica Backström var hela tiden engagerad i det projektet.

Hon blandade gem eller nubb i glasmassan, pressade in metallnät, strödde guldstoff i gjutformarna och lämnade grova skärsår på glasets yta.

”Hennes insats kan inte överskattas. Hon var en sådan fantastisk person som kämpade för Boda – både när det var bruk men också när det sedan blev ett museum. Det är väldigt få personer som har civilkurage när det stormar och som vågar fajtas för saker, men det gjorde verkligen hon”, intygade The Glass Factorys tidigare chef Maja Heurer, i tidningen Barometern häromdagen.

Också Monica Backströms pappa var konst- och designintresserad, han arbetade med reklam och grafisk form. Det blev också på Konstfacks avdelning reklam- och bokhantverk Monica först började efter att en tid ha gått i hushållsskola. (Helt onödigt, tyckte mamma Astrid. Fast senare lär hon ha uppskattat den matlagning dottern lärt sig där. Kåldolmarna särskilt. Eller om det var isterbanden?)

Valet av inriktning kändes dock inte helt rätt så efter ett par år bytte Monica till metall- och industriformgivning. Glaset halkade hon sedan in på mer eller mindre av en slump.

Året innan Boda glasbruk skulle fylla hundra bjöds alla konstskolor in till en pristävling där det gällde att göra en jubileumskulptur. Monica skickade in sin idé, utförd i plexiglas. Hon vann. Så hösten 1963 steg hon på tåget till Boda, inbjuden för att förverkliga förslaget i glas. Det gav mersmak. Efter examen något år senare flyttade hon till Boda för gott.

Lusten att experimentera hade Monica Backström genom alla år. Hon förnyade äldre tekniker, bland annat ”fattigmanssilvret”. Hennes dubbel­väggiga ljusstakar och skålar, fodrade med folie av silvernitrat (inte kvicksilver som på 1800-talet) blev våldsamt populära. De lanserades av reklambyrån Arbmans under mottot ”för folk med kontanter”.

Monica Backström prövade genom åren en lång rad tekniker och skilda material. Hon blandade gem eller nubb i glasmassan, pressade in metallnät, strödde guldstoff i gjutformarna och lämnade grova skärsår på glasets yta. Under krisåren i småländska glasriket på 80-talet tog hon vara på spruckna former och lödde ihop dem med tenn.

Bild 1 av 3 Monica Backströms svampar och ägg blev omåttligt populära på 70-talet.
Foto: Kosta Boda
Bild 2 av 3
Foto: Kosta Boda
Bild 3 av 3
Foto: Kosta Boda

Sedan har vi förstås svamparna. Och framför allt äggen, kanske de mest välkända Monica Backström-föremålen. Ambitionen var att göra så naturtrogna ägg som möjligt men ändå behålla glaskänslan. På olika sätt (med hjälp av färgat glaskross, järnfiltspån eller syrabehandling) fick hon fram en stor variation både i storlek och färgprakt.

Trots att Monica Backström också ritade serier med bruksglas parallellt med konstglaset fanns det somliga kritiker, särskilt under 70-talet, som anklagade hennes design för att vara onyttig, utan mening, onödigt estetisk. Men hon stod på sig och under det postmoderna sena 80- och 90-talen hann tiden ifatt henne. I dag skulle väl ingen ens höja på ögonbrynet. Skönhet är ju också en funktion.