Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 16:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/murray-gell-mann-snillet-som-blev-kvarkarnas-pappa/

Familj

Murray Gell-Mann – snillet som blev kvarkarnas pappa

Bild 1 av 2
Foto: Jane Bernard
Bild 2 av 2 Nobelprismiddag med prinsessan Christina och drottning Sibylla, 1969.
Foto: TT

En av 1900-talets mest fantastiska hjärnor har slocknat. Den amerikanske Nobelpristagaren i fysik Murray Gell-Mann har avlidit i en ålder av 89 år. Professor emeritus Lars Brink minns en vän och kollega.

En av 1900-talets mest fantastiska hjärnor har slocknat. Nobelpristagaren i fysik Murray Gell-Mann har avlidit i en ålder av 89 år. Professor emeritus Lars Brink minns en vän och kollega.

Murray Gell-Mann var den ledande partikelfysikern under 50- och 60-talet, ett fält som lockade de allra bästa i efterkrigsgenerationen. Det är en av höjdpunkterna i mitt liv att ha fått arbeta med och också bli en nära vän till honom.

Murray Gell-Mann föddes i en judisk invandrarfamilj i New York sex veckor före den stora börskraschen. Han var ett sladdbarn med en nio år äldre bror och gamla föräldrar. Fadern var en misslyckad intellektuell som efter kraschen arbetade som vakt i ett bankvalv. Sitt missnöje över det tog han ut på den yngste sonen, som aldrig fick någon riktig kontakt med sin far.

Enligt familjesägnen var Murrays första ord ”The lights of Babylon”, när han två år gammal tittade ut på natthimlen över New York. Vid tre kunde han läsa och multiplicera stora tal. Allt han läste fastnade. Vid fem års ålder rättade han både uttal och innehåll hos vuxna, och sju år gammal vann hann New Yorks stora årliga stavningstävling för elever upp till tolv år. Som åttaåring började han i sjätte klass i en privatskola. Det måste ha varit en tortyr för lärarna, för klasskamraterna litade mer på honom än på dem. Han plöjde igenom Encyclopædia Britannica och kunde den i stort sett utantill när han var nio år.

15 år gammal började han på Yale University. Han var intresserad av allting, och av en tillfällighet valde han fysik. Sedan följde doktorandstudier vid MIT. Vid 21 var han flygfärdig och fortsatte till Chicagouniversitet och sedan till Institute for Advanced Study som en av Robert Oppenheimers unga genier. När Murray var 26 blev han professor vid Caltech, och åren som följde blev enda lång kavalkad av resultat som kom att förändra den moderna fysiken.

Som åttaåring började han i sjätte klass i en privatskola. Det måste ha varit en tortyr för lärarna, för klasskamraterna litade mer på honom än på dem.

Murray hade svårt att släppa ifrån sig sina arbeten. Det blev bara några om året, men de var som katedraler, med så många nya detaljer att han kom att dominera den moderna partikelfysiken. Där fanns många unga begåvningar men ingen kom i närheten av Murray. Hans specialitet var att klassificera den uppsjö av nya partiklar som de stora acceleratorerna som togs i bruk under 50-talet producerade. År 1963 föreslog han att alla dessa var uppbyggda av tre fundamentala partiklar som han kallade ”quarks”, kvarkar, efter en rad i James Joyce ”Finnegans wake”, ”three quarks for Muster Mark”.

År 1969 fick han Nobelpriset i fysik, 40 år gammal, efter att ha varit aktuell i säkert tio år. Hans far hade dött några veckor före tillkännagivandet, och Murray sade en gång till mig ”Hade min far levt två veckor till hade mitt liv blivit annorlunda.”

Jag kom som ung postdoktor till Caltech i mitten av 70-talet. Murray hade jag mött i grupp tidigare, men jag darrade som ett asplöv när jag första gången träffade honom där. Han hade naturligtvis tagit reda på varifrån i Sverige jag kom och uttalade Lars korrekt och krävde att alla andra i gruppen också skulle göra det.

Vi började samarbeta i en mindre grupp som gjorde de långa uträkningarna. Murray var ofta borta, men han bidrog hela tiden och såg direkt om det fanns någon svag länk. En gång då var vi mitt uppe i ett problem, vi hade räknat i flera dagar, kom han in, tittade på vad vi gjort och skrev svaret på tavlan. Två dagar senare kom vi till precis det resultatet.

Sedan jag återvänt till Sverige tillbringade jag några månader varje år hos Murray. Med tiden blev det mer sällan men vi höll kontakten. Murray hade mist sin fru i början på 80-talet och återhämtade sig aldrig riktigt. Han tappade lite av skärpan. I mitten av 80-talet fick han chansen att sätta upp ett nytt institut i Santa Fe, som blev helt tvärvetenskapligt. Han arbetade mest med lingvistik och lämnade fysiken mer och mer, men han var alltid intresserad av vad som hände.

Murray Gell-Mann sticker ut bland alla Nobelpristagare i fysik. Andra kommer kanske att kommas ihåg längre, men jag tror inte att någon hade en sådan bredd. Under 90-talet gjordes en mycket lång intervju med honom om hans liv. Ta en kopp kaffe, lyssna och njut.