Vi träffades första gången en sensommardag 2009. Jag ville skriva en bok om Nina Lagergrens halvbror Raoul Wallenberg. Nina vill ta reda på vad jag var för en filur. Hon var inte lättflirtad. Innan hon bestämde sig för att ställa upp ville hon ta med mig till Lidingö och platsen där Raoul föddes. Hon sneglade skeptiskt på mina harmlösa klackar.

– Bekväma skor, Ingrid! Det är backigt på Kappsta.

Jag fick den bestämda känslan att allt hängde på om jag kunde klättra i träd.

Det var lätt att missta sig på Nina Lagergren, liten och spröd till det yttre som person motsatsen till en porslinsdocka. Hon besatt en envishet och handlingskraft som kunde sätta ryska säkerhetstjänsten i gungning. Skulle det grävas diken eller flyttas stenar i trädgården tog hon gärna tag i det själv. Det smittande leendet rymde mycket av hennes identitet – värmen och humorn, skärpan och den häpnadsväckande inre styrkan.

Tidigt fick Nina lära sig att livet har sina svåra prövningar. Hon stod som en fjällbjörk genom dem alla, med sin mamma som viktig förebild.

Nina var dotter till Maj och Fredrik von Dardel och växte upp i 1920-talets Stockholm. I familjen fanns också brodern Guy och en nio år äldre halvbror från Majs första äktenskap – Raoul Wallenberg. Jag minns den särskilda värmen i Ninas röst när hon berättade om sin mammas gripande öde, hur Maj som nygift 21-åring hastigt blev änka och tre månader senare ensam födde sitt första barn, sonen Raoul.

Det var samme Raoul Wallenberg som sommaren 1944 gav sig av till krigets Budapest i en hjälpaktion för de ungerska judarna – för att aldrig mer återvända.

Hon besatt en envishet och handlingskraft som kunde sätta ryska säkerhetstjänsten i gungning.

Under mina många intervjuer med Nina kom vi ofta att prata om Maj. Det slog mig att Nina alltid berättade mer om sin mammas handlingskraft och kampvilja än om tårarna som givetvis också fanns där.

I slutet av 1943 gifte sig Nina med juristen Gunnar Lagergren. Kort därpå, mitt under brinnande krig, erbjöds Gunnar arbete vid svenska legationen i Berlin. Nina avslöjade för mig att brodern Raoul varnade dem för farorna innan de reste. Men de tvekade aldrig. Föräldrarna lugnades med att skyddsrummen var ”alldeles förträffliga”.

Nina Lagergrens liv kan delas in i ett före och ett efter krigsslutet 1945, när brodern Raoul försvann. Inte förrän tolv år senare erkände Sovjetunionen att han hade gripits och förts till Lubjanka-fängelset i Moskva. I decennier kämpade familjen mot lögner och desinformationskampanjer för att få hem Raoul eller åtminstone veta sanningen om hans öde. Nina slutade aldrig hoppas.

– Vad kan det skada nu? Vad har Ryssland att förlora? sa hon till mig för några år sedan.

Maken Gunnars juristkarriär tog familjen Lagergren runt i världen, till städer som Rom, Paris och Tanger. Paret fick fyra barn tillsammans och Nina läste in en universitetsexamen i konstvetenskap. Konstintresset och konstnärligheten gick i arv i släkten. Ninas farbror Nils (von) Dardel blev en av Sveriges mest kända konstnärer och farfarsfar Fritz von Dardel var legendarisk hovmålare på 1800-talet. Nina älskade sin farfarfars akvareller och karikatyrer.

Jag letar i minnet efter en scen från Nina Lagergrens långa liv som fångar hennes person. Det måste bli den tragiska branden 1946, året efter Raoul Wallenberg försvann. På väg hem från en biokväll fick Nina och Gunnar veta att deras hus stod i lågor. De fann barnen och barnvakten trygga hos grannen, men huset brann ned och de förlorade nästan allt de ägde. Ninas reaktion?

– Vad spelar det för roll? Alla lever ju!