Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 11:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/peter-asplund-ar-allt-pa-en-gang/

Familj

Peter Asplund är allt på en gång

Foto: Hans Kronbrink

Den sjungande trumpetaren Peter Asplund försöker väva ihop sina olika sidor till en naturlig enhet när han står på jazzscenen.

Han är antagligen landets meste och kanske även bäste jazztrumpetare för närvarande. Peter Asplund har varit trumpetare i 47 av sina 50 år.

– Jag började när jag var tre år och hörde Louis Armstrong spela trumpet och sjunga på skiva. Han gick rakt in i hjärtat, berättar Peter när vi träffas på kafé Fru Bellman på Södermalm i Stockholm (och, får vi veta, sitter i samma hörnbås där Hasseåtage ofta sågs ta en fika på 60-talet).

Med en flöjtist som pappa och en pianist som mamma sköljde musik över Peter Asplund från födseln.

– Det spelades all möjlig musik hemma, mycket jazz och klassiskt, men även sån musik som just Hasseåtage använde i sina revyer. Povel Ramel spelades och inte minst amerikansk entertainmentmusik.

Man kan se att det finns en nästan spikrak musikalisk linje som Peter Asplund följt sedan han hörde Armstrong första gången. Han passerade kommunala musikskolan i hemorten Södertälje och fortsatte via Södra latins musiklinje i Stockholm till Kungliga Musikhögskolan i samma stad. Ständigt med en trumpet i sin närhet. Och ständigt jazz.

– Ja, säger han med emfas. Jag är jazzmusiker, det är vad jag kan.

Omkring 1990 började en ny generation svenska musiker kliva fram och ge jazzen behövliga vitamininjektioner genom namn som Rebecka Törnqvist, Bo Kaspers Orkester, Magnus Lindgren, Rigmor Gustafsson, Esbjörn Svensson, Viktoria Tolstoy, Jonas Kullhammar.

Och Peter Asplund.

– Jag hade turen att hamna mitt i den utvecklingen och medverkade på hundratals skivor under 90-talet. Jag spelade även på en del pop- och rockskivor med till exempel Wilmer X, Lisa Ekdahl och Kent för att ge några av deras låtar lite jazzkänsla.

– Jag var en sorts ”hired gun” i många år, tills jag valde att satsa på min egen musik, säger Peter.

Men han var även med i bland annat de framstående storbanden Tolvan Big Band och Stockholm Jazz Orchestra och tillsammans med saxofonisten Magnus Lindgren ansvarar han sedan 2004 för Stockholms konserthus orkester Blue House Jazz Orchestra.

Fast kärnan i Peter Asplunds musik­tillvaro är sedan flera år tillbaka hans grupp Aspiration med basisten Hans Andersson och trummisen Johan Löfcrantz Ramsay.

– Ja, i det mesta jag gör försöker jag väva in min trio.

Du har spelat och lyssnat på jazz nästan hela ditt liv. Vad är det som attraherar?

– Improvisationen är förstås en central del, att få berätta sin historia ovanpå ett komp i ett antal takter. Det är de personliga rösterna man vill ha. Jag lyssnar på Miles Davis för att jag vill lyssna på Miles, inte på en bra trumpetare. En artist som är ärlig och berättar sin egen historia med musiken är alltid intressant.

– Och så älskar jag den dansvänliga, amerikanska swingjazzen som alltid slår an, även på unga människor i dag.

Många börjar hoppa fallskärm när de närmar sig 40, andra tar kurser i maglagning eller foto. Jag valde att börja sjunga.

Han nämner Frank Sinatra och Peter erkänner att han har alla hans skivor och då är vi inne på en annan del av Peter Asplunds musikaliska uttryck: sången.

Han överraskade många när han för drygt tio år sedan började sjunga, inte på skoj utan på fullt allvar.

– Många börjar hoppa fallskärm när de närmar sig 40, andra tar kurser i maglagning eller foto. Jag valde att börja sjunga, säger Peter med ett litet leende.

Seriös som han är började han ta sånglektioner innan han gav hals på scen.

– Och jag har dessutom turen att vara gift med en sångpedagog, säger han och ler stort.

Nu har Peter Asplund två olika uttryck som han försöker väva samman på scen. Hans moderna jazz varvas med, om man så vill, mer lättillgängliga delar då han också sjunger.

Inget enkelt trick att gå i mål med.

Desto gladare blev han över DN:s jazzkritiker Johannes Cornells mycket positiva recension av Asplunds ”The 50th anniversary big band show” på jazzklubben Fasching nyligen. Han skrev bland annat: ”För bortåt tjugo år sedan stod det kanske inte lika klart, men numer kan ingen undgå hur mycket av allt det där som på samma gång är Asplund.”

– Fantastiskt kul att en kritiker har förstått vad jag försöker göra, säger Peter.