Han kommer direkt från ett styrelsemöte på Grand Hôtel – ett av familjens många skötebarn där Peter Wallenberg jr är ordförande – och ska vidare till ett möte med en internationell organisation för pensionerade tennisspelare. Engagemanget är både vitt och brett när man tillhör en stolt del av den femte generationen Wallenberg. De karaktäristiska attributen är på plats – glasögonen uppskjutna i det rufsiga håret och på kavajslaget lyser ett ”Hej” med glada, röda bokstäver.

– Emblemet kommer från antimobbningsorganisationen Friends. Det har jag alltid på mig, till och med på Nobelfesten. Det är det bästa jag har, startar alltid en konversation, förklarar han med ett stort leende.

Smeknamnet ”Poker” kommer från farfar Marcus Wallenberg som tillsammans med hans mormor lär ha stått på huvudet för att försöka få honom att le när han var liten. Utan att lyckas, ska tilläggas. Farfar började då kalla honom för ”pokerface” och trots att skrattet numera aldrig är långt borta är det ett namn som bitit sig fast.

Peter Wallenberg växte efter föräldrarnas skilsmässa upp med sin mamma i Djursholm och började redan som elvaåring på Sigtunaskolans humanistiska läroverk. Av de två kategorierna internatelever – de som älskade tillvaron där eller de som för resten av livet brottats med separationsångest – tillhör Peter Wallenberg den förra.

– De vänner som jag fick är än i dag mina närmsta. Det var en fantastisk skola och kamratskap, vi hade ju alla åkt hemifrån i elva års ålder och var i samma situation. Vi tog hand om varandra.

Trots den privilegierade bakgrunden förväntades man tidigt att vara aktiv på somrarna i familjen Wallenberg.

– Jag tror att jag hade mitt första sommarjobb när jag var 13 eller 14 år gammal och genom åren har jag sommarjobbat både som mekaniker på Kvarnsvedens pappersbruk och på olika bankkontor.

Han insåg snabbt att han knappast skulle bli någon kontorsråtta. Redan som ung pojke tyckte Peter Wallenberg om att hjälpa till hemma när hans mamma och styvpappa hade middagar och när han som 15-åring blev erbjuden ett sommarjobb som smörgåsnisse på Grand Hôtel föll bitarna på plats.

Jag kände direkt att det var min grej, att få jobba med människor.

– Jag kände direkt att det var min grej, att få jobba med människor. Det fanns väl de i min närhet som inte tyckte att servicebranschen var den mest attraktiva, min farfar var speciellt tydlig med vad han tyckte. Men jag hade förmånen att ha en klok pappa som sa: ”Man ska jobba med det som man drivs av och tycker är kul annars kommer man aldrig att göra ett bra jobb. Men glöm aldrig bort att det är du som får ta konsekvenserna av ditt beslut.”

De visdomsorden har följt Peter Wallenberg genom livet och är något som han numera ser som sin uppgift att föra vidare till nästa generation. Det pekas inte längre med hela handen, men han vill gärna berätta om vad familjen har gjort i drygt hundra år och hoppas att de cirka 30 unga familjemedlemmarna i den sjätte generationen Wallenberg ska få inspiration att lära sig mer om verksamheterna, värderingarna och familjens historia och vilja ta stafettpinnen vidare.

– Vi kallar det för vårt kretslopp. Knut och Alice Wallenberg startade den första stiftelsen för 102 år sedan och det är deras tänk som vi förvaltar. Klart att man är stolt att få jobba med det, men man känner också en otrolig respekt och ett ansvar, säger han.

Efter närmare 30 år i hotell- och restaurangbranschen arbetar Peter Wallenberg i dag på heltid med Wallenbergstiftelserna​ som är djupt involverade i svensk forskning och utbildning. Förra året beviljades över 2,2 miljarder kronor i anslag med fokus på medicin, teknologi och naturvetenskap.

​– Jag brukar säga att jag har Sveriges roligaste jobb.

Erfarenheterna från servicebranschen bär han med sig in i​ de​ företag ​där​ familjen har ägarintressen.

​– För mig handlar det mycket om ”management by walking around”. Det har alltid varit viktigt för mig att vara en del av den totala verksamheten. Varje länk måste fungera och företaget utvecklar sig genom sin personal.

Familjebildandet, liksom utövandet av mer tidskrävande fritidsintressen, fick länge stå tillbaka. Något som ​han nu tar igen med råge.

– Vid 53 års ålder g​​ick​ jag​ från noll till tre barn på ett år, säger han med ett skratt.

Familjen består ​i dag ​av hustrun Klara Sydhoff Wallenberg som är konstnär, dottern Agnes Amalia, 6 år, samt Klaras två barn från ett tidigare äktenskap. Bonusfamiljens vedermödor har dock ​lyst med sin frånvaro, försäkrar han.

Hela klanen är engagerade i hans andra stora passion i livet, racingen. ​Peter ”Poker” Wallenberg kör TCR Scandinavia under namnet ”Racing for charity” där han stöttar flera ideella organisationer. En gammal folkabuss har inretts till butik där barnen hjälper till att sälja prylar, nallar och t-tröjor för att samla in pengar. De bor på banan i en husbil under tävlingarna och umgås med de andra familjerna som lever och andas motorsport.

- Folk brukar fråga mig varför jag är någon sekund långsammare än de bästa och om jag inte bara ska skylla på åldern – jag är minst dubbel så gammal som de andra – svaret är att jag har ung familj och behöver ha lite vett kvar i huvudet, ha, ha.​