Det finns löpsedlar man önskar att man aldrig hade sett. När kvällstidningarna våren 1989 skrek ut att 10-åriga Helén Nilsson från skånska Hörby varit vid liv en vecka efter att hon kidnappats gick något sönder i mig. Min egen dotter var bara sex månader gammal och ondskan hade stuckit hål på min bebisbubbla. Jag grät hela vägen hem.

Filmregissören Mikael Marcimain har själv två döttrar. De var inte födda 1989 men väl när Tobias Barkmans reportagebok ”Jakten på en mördare” kom 2009.

– Så det är klart att hemskheterna påverkade mig starkt när jag läste.

I november är det premiär för Mikael Marcimains senaste tv-serie i sex delar för SVT. Regissören som gett oss de hyllade tv-serierna ”Lasermannen”, ”Upp till kamp” och ”Gentlemen & Gangsters”, har nu gett sig på ett trauma som berörde och upprörde hela Sverige: mordet på den 10-åriga Helén Nilsson. Det dröjde 15 år innan den skyldige greps.

Tv-serien heter, precis som Barkmans bok, ”Jakten på en mördare” och handlar främst om det oförtröttliga polisarbetet under de år polisutredningen pågick.

– Det är ett svårt ämne att förhålla sig till. Jag hade absolut inte gått in i det här om det inte hade varit ett så seriöst projekt.

Två av huvudpersonerna i serien är kriminalpolisen och utredaren Per-Åke Åkesson, och förhörsledaren Monica Olhed. Det var den senare som av en bisarr slump till slut kom mördaren på spåren.

– Det är mycket fokus på förhör och psykologi, på gärningsmäns beteenden som förhörsledaren ställs inför. Det är mer en dramaserie än action.

Hur blev du inkopplad?

– Producenten Helen Lindholm kontaktade mig. Vi två arbetade ihop redan med ”Lasermannen”. Hon ville att den nya serien skulle bli i samma anda, med integritet.

– Jag har försökt göra en väldigt torr och avhållsam polishistoria, en dramaserie som ligger väldigt nära de verkliga händelserna. Vissa namn är fingerade, andra inte.

– Jag älskar ju att göra film som har någon sorts dokumentär bakgrund och som har en relevans för mig. Mycket i arbetet med den här serien påminner om det i ”Lasermannen”. Inte minst researcharbetet.

Vi har använt oss av riktiga kriminalpoliser och kriminaltekniker för att få det rätt. Vi ville inte fantisera för mycket.

Den serien utgick också från en bok, Gellert Tamas ”Lasermannen” från 2002. Då, precis som i den nya serien, följde teamet både offren, förövaren och polisutredningen.

– Vi har använt oss av riktiga kriminalpoliser och kriminaltekniker för att få det rätt. Vi ville inte fantisera för mycket.

Helénfallet löstes till slut 2004. Boken om utredningen kom 2009. Nu har det gått nästan tio år till.

Har det varit viktigt att det fått rinna lite vatten under broarna?

– Ja, det var ju likadant med ”Lasermannen”. Där fanns det ju överlevare och anhöriga som vi ville träffa, och i Helénfallet finns det anhöriga. SVT har varit i kontakt med Heléns mamma, som hade en god relation till polisen, och hon har ställt sig öppen.

Serien tar också upp andra fall i Skåne under de där åren, övergrepp och mord på kvinnor, där flera polisdistrikt var inblandade. Men till skillnad från Wallanderfilmerna, där de flesta pratar stockholmsdialekt, kommer de medverkande i ”Jakten på en mördare” att prata skånska. Äkta skånska.

– Jag har medvetet försökt hitta lite nya ansikten och undvikit de mest kända. Jag vill inte att man ska associera dem till andra serier.

– Om man har lite mer okända skådespelare med så kanske historien träder fram tydligare.

I princip alla tv-serier som Mikael Marcimain gjort utspelar sig i en nära, men förfluten, samtid. ”Gentlemen & Gangsters” utspelar sig mellan 1940- och 80-talet, ”Upp till kamp” 60- till 70-talet, ”Jakten på en mördare” från 1989 och 15 år framåt och ”Lasermannen” på 1990-talet. Det kräver mycket research.

– Jag tycker att researchen är halva grejen, det är en rolig process att hitta de där dofterna, och hur bilden ska se ut. Jag brukar titta på många dokumentärer och stillbilder från tiden, förutom filmer och tv-serier.

Man lär sig någonting nytt varje gång, säger han, även om allt inte nödvändigtvis kommer med i produktionen. Och det är också det första han uppmanar resten av filmteamet att göra: research om epoken.

– Den konstnärliga processen blir smidigare om alla har en gemensam vision och gemensamma referenser. Vi har många diskussioner under förberedelserna.

Han tycker det är den stora lyxen med att vara regissör, att man kan få nörda ner sig i många konstformer samtidigt; bilden, språket, musiken. En gång i tiden ville han bli filmfotograf och ännu tidigare fanns drömmen om att producera musik.

– Musiken är väldigt viktig i mina produktioner. Det är roligt att arbeta nära musikerna. I ”Upp till kamp” och ”Gentlemen” spelade vi in all musik live. Musikerna blev en del av filmen.

Din fru Jeanette Klintberg är också inom filmen. Pratar ni mycket film hemma?

– Så lite som möjligt. Men vi jobbar mycket ihop, hon har rollbesatt allt jag har gjort sedan ”Lasermannen”. Hon är en väldigt bra kollega.

Läs fler texter av Ingrid Borggren