Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 17:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/sid-jansson-en-renassansmanniska-i-visans-varld/

Familj

Sid Jansson – renässansmänniska i visans värld

Foto: Roger Tillberg/TT

”Mångsysslare är för snävt.” Författaren och trubaduren Finn Zetterholm blir lätt snurrig i huvudet när han ska berätta om sin vän och kollega Sid Jansson.

Gamla vänner behöver man inte träffa så ofta, man vet att de finns där ändå. Men så är de plötsligt borta. Hur kan det vara möjligt? För mig har Sid Jansson alltid funnits, i varje fall sedan 1965 då jag första gången som ung valp träffade honom på Visans vänner i Stockholm. Mitt bland alla tråkiga tanter och farbröder i pärlhalsband och mörka kostymer stod en kortväxt skäggig man med väst, brokig halsduk och en hopknycklad hög hatt på huvudet. Han såg ut som en barnboksfigur. Vi blev genast vänner, han berättade att den höga hatten hade tillhört Anders Zorn, Sid blev min mentor. Han tog med mig till Vis­pråmen Storken där han var programvärd. Han producerade mina första två lp-skivor. Sid Jansson var en entusiastisk person, livet var en fest och faktiskt – berättade han för mig – hade han varit i Paris i tonåren och umgåtts med Sidney Bechet och andra jazzlegender. Sid blev deras maskot.

När man ska berätta om Sid blir man lätt snurrig i huvudet. Jag vet inte om han någonsin hade något visitkort, men det skulle ha blivit stort som ett tättskrivet A4-papper. Mångsysslare är ett för snävt ord, Sid var en renässansmänniska, han var nyfiken på allt och hans kunskaper var enorma. När han blev intresserad av något lärde han sig allt om det och kunde berätta om det hur länge som helst. Det kunde vara svårt att få tyst på honom.

Vissångare, visforskare, konferencier, art director, kulturguide, kalligraf, författare, redaktör, manager, gastronom, vinkännare för att nämna några saker. Han turnerade med gruppen Visor och bockfot tillsammans med Stefan Demert och Jeja Sundström. Han gjorde långpromenader genom hela Sverige tillsammans med Bengt Sändh och Ewert Ljusberg. Han gav ut bokklassikern ”60 visor från 60-talet” och cd-boxen ”100 svenska visor 1965–1995”. Han producerade många skivor och var under en tid manager åt Cornelis Vreeswijk.

Han såg ut som en barnboksfigur.

Sid var en godhjärtad person som alltid tog sig tid. Man kunde ringa honom när som helst och fråga honom om alltifrån vishistoria till vintips eller recept på björnstek. Jag och min hustru pratade ofta mat med honom. När vi skulle äta middag med arrangörerna för visfestivalen i Västervik och Sid fick se den stora ostdisken på restaurangen föll han i gråt.

Backstage på visfestivalerna satt han och rökte stora cigarrer och löste korsord.

När jag lärde känna Sid bodde han i Stockholm, men så småningom flyttade han upp till Rättvik där han hade sina rötter. Vi besökte honom och hans Margareta i deras hus vid Siljan och undfägnades med fantastisk mat och fynd från vinkällaren.

Sids vinintresse började ganska sent, men som vanligt gick han grundligt tillväga. Efter några år började han leda vinkurser i Dalarna. Varje sommar åkte Sid och Margareta till Frankrike och fyllde bilen med viner. Han älskade udda ting. När han fyllde femtio år önskade han sig en portvinsvagga. Det visste jag inte vad det var men googlar man på det får man upp en bild av Sid …

Käre Sid, när jag tänker på allt roligt jag haft med dig, din kreativa galenskap, dina fantastiska historier och din vänskap blir jag vemodig. ”Nämen guddag, guddag !” Så brukade du hälsa när vi sågs. Jag kan ännu höra din glada röst i mina öron. Du var en levande legend. Nu har din långa näverlur tystnat, men en legend förblir du. Du var en unik person av en sort som inte längre tillverkas. Men vi kommer att minnas dig länge och berätta om dig för våra barn och barnbarn.