När Sigge Ericsson kallade sig surjämte var det hans sätt att uttrycka att han var en envis man som inte var rädd för att gå sina egna vägar. Det var också det, och hans förmåga att pressa sig själv till det allra yttersta både på träning och tävling, som gjorde honom till en av våra mest populära vinterolympier genom tiderna.

Men också till att en del, främst dåtidens idrottspampar, hade svårt för honom.

– Förbundet och Låftman (Sven, ordförande i skridskoförbundet) vet äntligen vem jag är. När jag säger något menar jag det. När jag är arg, så är jag arg. En idrottsgrabb med åsikter och ett eget sätt att lösa sina egna problem var antagligen unikt i skrinnarkretsar när jag i början av 50-talet kom in i bilden, sa Sigge Ericsson i en tidningsintervju i slutet av 50-talet.

Sigge Ericsson föddes i den lilla byn Alanäset i norra Jämtland. Vid sju års ålder flyttade familjen till Strömsund och senare vidare till Östersund. Idrottsintresset föddes i Strömsund, men då handlade det om fotboll och ishockey.

I stället var det slumpen som gjorde att han senare hittade sin sport. Han följde med en kompis till idrottsplatsen Fyrvalla i Östersund när han skulle träna skridsko, provade själv och visade direkt att han hade talang. Han gick med i skridskoklubben Castor i Östersund och resten är, som man säger, historia.

En idrottsgrabb med åsikter och ett eget sätt att lösa sina egna problem var antagligen unikt i skrinnarkretsar.

Sigge Ericsson slog igenom vid EM i Davos 1954 när han blev trea och tog sin första internationella medalj. 

Men det var året efter, 1955 som han blev ”Sigge skrinnare” med hela svenska folket. 1955 vann han både EM i Falun och VM i Moskva och tilldelades dessutom Svenska Dagbladets Bragdmedalj. 

VM på Dynamostadion i Moskva var det verkliga elddopet. De ryska hemmaåkarna Boris Sjilkov och Oleg Gontjarenko var favoriter inför jättepubliken.

– Det var 55.000 på lördagen och 80.000 på söndagen, berättade Sigge Ericsson i en intervju i lokalradion 2011.

Men den unge svensken lät sig inte skrämmas av publikhavet. Han började med att åka 500 meter på nya personliga rekordtiden 45 sekunder blankt. Senare på lördagen åkte han 5.000 meter på 8.35,4.

På söndagen gick 1.500 meter och det avslutande milloppet. 1.500 meter gick på 2.20 blankt och 10.000 meter på för den tiden mycket snabba 17,09,8.

Sammanlagt räckte det till VM-guld. Det första svenska VM-guldet i skridsko och det firades ordentligt. Ryssarna bar Sigge Ericsson i guldstol runt den jättelika arenan. 

– Det var den djupaste framgången för mig, med segern i ryssarnas egen högborg.  Det var oerhört minnesvärt på alla sätt och vis, beskrev Sigge Ericsson många år senare upplevelsen.

I och med VM-guldet blev Sigge Ericsson favorit inför de kommande olympiska vinterspelen i Cortina 1956. Och hans främsta mål var milloppet.

Tävlingarna avgjordes på Misurinasjön och 5.000 meter kördes i strålande väder. Loppet vanns av ryssen Sjilkov, men Sigge Ericsson knep OS-silvret.

När milloppet skulle avgöras hade vädret ändrats. Det var tjock dimma och Sigge Ericsson valde att gå i andra startgrupp, i det tionde paret.

– Jag tog en rövare. På det viset fick jag gå på ”Kupperns” tider, sa han efter loppet.

”Kuppern” var smeknamnet på den unge norske skridskostjärnan Knut Johannesen som åkt i det sjunde paret och ledde när det var dags för Sigge Ericsson.

Lennart Hyland refererade OS-loppet i radion.

”Nu ringer klockan för Sigge Ericsson. Nu vill det till att han ökar tempot. Han är tre (sekunder) bättre än Johannesen, men det går ganska trögt för Sigge. Han stampar sig fram och går in i sista kurvan. 16.36,9 hade Johannesen. Nu släpper Sigge båda armarna och där är han i mål på 16.35,9. Han har slagit Johannesen med en enda sekund”, ropade en segerrusig Hyland.

– I elva månader hade jag siktet inställt på ett enda lopp och ett enda datum och så vinner jag med en sekund, konstaterade OS-hjälten själv.

När han kom hem med tåget till Östersund med OS-guldet runt halsen, möttes han av tusentals Östersundsbor som gick med honom i kortege upp till Rådhuset. 

Efter OS la han egentligen ned skridskokarriären, även om han åkte ett år till. Men kvar i Östersund blev han och minnet av honom lever kvar i skrinnarstatyn som står utanför idrottsplatsen Fyrvalla.

Förre sportchefen på Östersunds-Posten, Thord Eric Nilsson, kallar Sigge Ericsson för ”tidernas främste idrottsjämte”.

– Han är född i Jämtland, har bott i Jämtland hela sitt liv och tävlat för en jämtländsk klubb. Man kan ju inte bli mer jämte än så.