Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 04:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/silas-backstrom-slutar-aldrig-att-roa-oss/

Familj

Silas Bäckström slutar aldrig att roa oss

”Det känns som att jag har arbetat med nästan varenda artist i det här landet”, säger nöjesveteranen Silas Bäckström.
”Det känns som att jag har arbetat med nästan varenda artist i det här landet”, säger nöjesveteranen Silas Bäckström. Foto: Hans Kronbrink

I fem decennier har Silas Bäckström arrangerat underhållning i olika former. Och han var den som lockade tillbaka Cornelis Vreeswijk till skivstudion en sista gång.

Silas Bäckström har ingått i svenskt nöjesliv i 70 år. Killen från Vasastan i Stockholm gjorde som nioåring 1949 sin första utlandsturné till Tyskland med Stockholms gosskör. En resa till England några år senare missade han dock.

– Jag hade kommit i målbrottet, men ville så gärna åka med till England att jag gömde mig längst bak i kören och mimade för att inte bli avslöjad. Men till sist sprack det. Det blev ingen Englandsresa för mig.

Några år senare trakterar han trombon i ett dixielandband med kompisar från kvarteren i Vasastan, bland andra den blivande stjärnsaxofonisten Christer Boustedt.

– Vi spelade jazz. Men en dag 1957 ringde Boris, en av den tidens mest kända rocksångare i Sverige, och frågade om vi ville kompa honom. Och det gjorde vi under några år och kom bland annat tvåa i Nordiska mästerskapen i rock’n’roll.

1963 hade han lagt trombonen på hyllan och fått jobb som chef för Kingside, S:t Görans ungdomsgård på Kungsholmen som hans företrädare Hasse Wallman, den blivande nöjesprofilen, hade döpt om. Populära Kingside fick ett flertal ”filialer” på ungdomsgårdar runt om i Stockholm.

– Vi tog hand om flera tusen ungdomar mellan 14 och 16 år. Något år efter att jag tog över startade popbandsvågen och då såg jag till att en massa grupper med Beatlesfrisyrer spelade på Kingside på lördagarna, säger Silas och skrattar.

Vi tog hand om flera tusen ungdomar mellan 14 och 16 år.

Han dubbeljobbade och var även en sorts A&R-man (en person som letar artister, talangscout) för skivbolaget Karusell och vissa av de svenska popbanden, som The Merrymen, Ola & the Janglers och mytomspunna The Trippers (som hade en singelhit på topplistorna och sedan försvann) slussade han vidare till Europafilms studio för skivinspelningar.

– En dag sa Bill Öhrström, en av medlemmarna i The Merrymen, att han hade hört en kanonbra amerikansk gatumusiker i Gamla stan som vi borde spela in. Killen kom till Europafilm en lördag och sjöng in ett tiotal covers till eget gitarrkomp på några timmar.

Det blev skivdebuten för William Scaggs, född 1944, som några år senare spelade med Steve Miller Band och som soloartist på 70-talet fick ett stort genombrott i USA under namnet Boz Scaggs.

– Jag har tyvärr inte kvar något eget exemplar av plattan vi gjorde 1966, som heter ”Boz”, men blev för något år sedan erbjuden att köpa ett för 1.200 kronor. Den är en eftertraktad raritet i dag.

Efter Kingside jobbade Silas Bäckström de sista åren av 60-talet på Folkparkerna och inledde, ännu inte 30 fyllda, en verksamhet som han oavbrutet fortsatt med in i våra dagar: att arrangera konserter och shower.

– Bland det första stora jag gjorde som egen var att arrangera tre avskedskonserter på Hamburger Börs, som skulle rivas i slutet av 1970, med Ernst-Hugo Järegård, Östen Warnerbring och Cornelis Vreeswijk.

Monica Zetterlund, Björn Skifs, Jerry Williams, Tommy Körberg, Zarah Leander, Sven-Bertil Taube är andra namnkunniga artister som Silas samarbetade med. Med Bernt Egerbladh gjorde han 40 tv-program i serien ”Två och en flygel”. Och han startade skivbolaget Frituna och producerade skivor i olika genrer, från Barbro Hörberg till ”Saxparty 1” med Ingmar Nordströms.

Det var dock lagt på is när Silas 1985 lyckades övertala Cornelis Vreeswijk att komma tillbaka till Sverige från Köpenhamn, dit han hade dragit, och spela in musik igen.

– Jag fick nej från samtliga skivbolag, ingen ville ha med honom att göra. Jag pantsatte kåken och ihop med en kille i Malmö som hade en studio kunde vi spela in ”I elfte timmen” 1986. En titel Cornelis själv valde. Han visste att hans dagar var räknade.

Cornelis avled den 12 november 1987. Hans sista skiva ”Till Fatumeh”, inspelad en kort tid före hans bortgång, kom ut postumt.

Bland det sista Cornelis gjorde var att dra upp riktlinjerna för en stiftelse i hans namn som årligen skulle dela ut ett stipendium till någon som verkar i hans anda.

– Tack vare Stimpengar och royaltyer har stiftelsen i dag över 50 miljoner kronor i tillgångar. Det är en otrolig utveckling. Cornelis hade nästan en och en halv miljon i skuld när han dog, säger Silas, suppleant i styrelsen.