Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-24 01:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-ake-brilioth/

Familj

Till minne: Åke Brilioth

Journalisten Åke Brilioth, Stockholm, har efter en tids sjukdom avlidit i en ålder av 54 år. Närmast anhöriga är hans fru och deras två barn, två systrar med familjer, samt mamma

Åke växte upp i Vasastan och på Östermalm i en högkulturell familj där mamma bland annat jobbade med Strindbergprojektet och pappa var framstående operasångare. Både farfar och farmors far bar titeln ärkebiskop. Själv var Åke inte ett dugg religiös men hade ett brett kulturellt intresse, särskilt för musik, från ungdomens punk till den livslånga kärleken till klassiskt. Själv spelade han cello.

Medan klasskamraterna pluggade hårt gick Åke igenom naturvetenskaplig linje på Södra latin med högsta möjliga betyg, tillsynes utan ansträngning. Han påbörjade därefter i tur och ordning studier vid Handelshögskolan, Karolinska institutet och Journalisthögskolan. Kanske var det intresset för människor som gjorde att han blev journalist, på Sveriges Television, och musikintresset som gjorde att han stannade kvar. Åke blev public service trogen till sin död. 

Familjen och vännerna var dock alltid mer betydelsefulla. Viktigast var hustrun Lotta och sönerna Tom och Svante. Systrarna Margareta och Maria och mamma Maj-Britt var alltid närvarande i hans medvetande. Vänkretsen var stor. ”Vänsäll” är ett gammaldags ord som passar in på Åke, det var något otidsenligt oegennyttigt i hans sätt att möta människor. 

Åke älskade att planera måltider och matlagning. I köket och vid matbordet var han dock den som gav plats till sina mer självupptagna vänner. Emellanåt kom han med inlägg: knivskarpa analyser eller briljanta skämt med lite svart humor och korn av egna tillkortakommanden.

På jobbet var Åke den förste planeraren och den störste möjliggöraren, djupt uppskattad för sin stora allmänbildning, intelligens och förmåga till problemlösning. Till slut blev han producent. Arbetet gav både mycket oro och mycket glädje, det senare särskilt när det handlade om musik, exempelvis i projekt med Berwaldhallen och i programserien om Birgit Nilsson – extra kärt kanske därför att pappa Helge sjungit mycket med ”La Nilsson”.

Många kan vittna om att det fanns få problem som Åke inte kunde lösa, och att han inte gav upp. Nu vet vi att han var bättre på att ta hand om andras problem än sina egna, och att han till slut faktiskt gav sig. Det hände att han skämtade om att han mest av allt såg fram emot pensionen. Vi tolkade det som ett löfte om att vi skulle få mer tid med varandra. 

Med oändlig sorg och saknad.