Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 10:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-ake-wraghe/

Familj

Till minne: Åke Wraghe

Före detta departementssekreteraren Åke Wraghe, Gustavsberg, har avlidit i en ålder av 91 år. Närmast anhöriga är maken Bo och syskonbarn.

Mer skånskt kan det knappast vara. Åke föddes på akademiarrendegården Vragerup utanför Lund. Jorden har brukats av familjen Wraghe i flera generationer. 

Som yngste son blev det för Åkes del inte jordbruket utan studier i Lund på Spyken och vid universitetet med ett mellanspel i Norrköping, där han utbildade sig till textilingenjör. Tajmingen var dock sämsta möjliga. Branschen var i djup kris. Då Åke fick ett erbjudande om att bli chaufför och alltiallo hos Sveriges försvarsattaché vid ambassaden i Paris var beslutet inte svårt.

Under hans två år i Frankrike präglades tillvaron av kriget i Indokina där slutet kom i maj 1954 med katastrofen i Dien Bien Phu. Men livet i Paris bjöd också på många kontakter med kulturlivet och med de svenskar som sökt sig dit. Åke återkom ofta till dessa dagar. Återkommen till Sverige tog Åke en jur pol mag och fick tjänst först i Kungl. Maj:ts kansli. hos legendariska statsrådet Ulla Lindström. Därefter blev det ecklesiastik-, sedermera utbildningsdepartementet.

Åke ägnade stor energi åt att i budgetarbetet värna om anslagen till de vetenskapliga biblioteken. Därtill var det sociala inom departementet Åkes bord, han var ett geni på detta område. Han var ständigt verksam på trivselsidan, en fest utan hans signum fanns inte. Han bemödade sig om att ta hand om de nya som kom till departementet, ofta från annat håll än Stockholm, och såg till att de inlemmades i gemenskapen. Han var därtill preses i det lunchgäng som varje dag klockan 11.50 sökte sig till anrika restaurangen Cattelin i Gamla stan.

Det kan nog hävdas att det dessa år inte var alltför högt i tak på departementet, det gjorde nu inte så mycket, på Cattelin fanns inget tak alls. Det var glada luncher med många skratt. 

Strax efter pensioneringen bosatte sig Åke vid Baggensfjärden. Det underbara torpet vid Kyrkängen blev raskt ett centrum för umgänge i trakten och för de gamla vännerna. 

Det blir tomt utan Åke. Vi saknar honom och finner lindring i många riktigt goda minnen, fina att ha med i bagaget, att vårda och att glädjas åt framöver.