Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-26 15:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-anders-stenqvist-1/

Familj

Till minne: Anders Stenqvist

Som tidigare meddelats har arkitekt Anders Stenqvist, Bromma, avlidit i en ålder av 80 år. Närmast anhöriga är barnen Anna, Karin och Erik och nio barnbarn.

Det första minnet jag har av Anders är att han sitter i foajén en trappa upp i Bromma läroverk och sjunger en duett ur Gunnar Wennerbergs ”Gluntarne” tillsammans med en klasskamrat. Anders går i tredje ring. Stämmorna är mäktiga och fyller trapphuset och korridorerna där lärare och elever strömmar fram. Några år senare sjunger han i Kungliga Operakören tillsammans med andra intresserade amatörer för att uppleva musiken på nära håll. Kom man hem till Anders satte han på klassisk musik: Mozart , Beethoven eller Verdi. Anders gärna sjöng med i basstämman.

Anders började på KTH, sektionen för arkitektur 1961, och vi kom att bli en väl sammansvetsad årskurs som med stort nöje genomförde våra studier. Arbetsmarknaden stod vidöppen och de flesta av oss fick snabbt arbete. Anders började arbeta hos arkitekt Gösta Edberg och sedan hos Boijsen och Efvergren och till slut på EGÅ/ Equator. Anders blev snart en erfaren arkitekt med stora tekniska kunskaper och blev en värdefull och uppskattad mentor för många unga arkitekter på kontoret.

Bland oss kamrater stod Anders ofta för underhållningen. Han älskade ordvitsar och var bra på att komma ihåg roliga historier. Hans positiva inställning visade sig inte minst när han fått sin cancerdiagnos för två år sedan. Han bjöd direkt på stor fest ”Det är lika bra att passa på medan man orkar”. Anders förde samtal där han lättsamt beskrev sina vedermödor, med ”veterinärer” (läkare), taxichaufförer och andra medverkande i vården, alltid med glatt och okuvligt humör. Inga svårigheter var för stora eller oövervinnerliga för denne hedersman.

Han var en utmärkt, humoristisk och tålig patient. Anders har visat oss hur sjukdom kan uthärdas och smärta övervinnas med ett obändigt gott humör. Anders dog som han levt. Han insomnade under den femte och sista versen av ”En vänlig grönska” som framfördes fyrstämmigt av de tre musikaliska barnen och ett lika musikaliskt barnbarn.