Vår fine vän och doktorandhandledare många decennier tillbaka, professor Anders Sundwall, har avlidit. Vi känner det angeläget att belysa Anders pionjärinsatser och stora betydelse inom hjärnforskningen speciellt när det gällde hjärnans signalsubstans, acetylkolin. 

Efter medicinsk grundutbildning, doktorsavhandling 1962 och docentur i farmakologi vid professor Börje Uvnäs berömda KI-institution, där Anders delade laboratorium med kollegorna Barbro Westerholm och Folke Sjöquist, blev Anders chef för den farmakologiska sektionen vid dåvarande Försvarets forskningsanstalt (FOA 1) i Ursvik, Stockholm. 

Där inledde två av oss (Sten-Magnus Aquilonius och Birger Winblad) vår doktorandutbildning. I skuggan av förhandlingar rörande kärnvapennedrustning upplevdes kemiska stridsmedel som en hotbild. Dessa C-stridsmedel blockerar nedbrytningen av signalsubstansen acetylkolin i vårt centrala och perifera nervsystem och blir dödliga i mycket låga doser. Mot denna bakgrund fick Anders forskargrupp fria händer och goda resurser att bedriva en bred grundforskning, som under många år låg i internationell forskningsfront.

Efter en kort period som professor i farmakologi vid Umeå universitet erhöll Anders 1972 professuren i farmaceutisk farmakologi vid Uppsala universitet, där hans fortsatta forskning kom att bidra till utveckling av de första läkemedlen vid Alzheimers sjukdom, och här genomförde den tredje av oss (Agneta Nordberg) sitt avhandlingsprojekt.

Anders valde senare att lämna universitetsvärlden för ledande uppgifter inom svenska läkemedelsföretagen Kabi och Leo och läkemedelsutveckling inom ”Big Pharma”. I vårt perspektiv förlorade neuroforskningen i Sverige då en av sina inspiratörer och toppforskare. Som forskningshandledare var Anders idérik, djärv och entusiasmerande och vi har Anders att tacka för värdefull forskarutbildning och långvarig god vänskap