Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-ann-hallberg/

Familj

Till minne: Ann Hallberg

Ann Hallberg, Järna, har stilla somnat in 62 år gammal. Utöver föräldrar och två bröder med familj, efterlämnar hon många vänner.

Ann var mycket socialt begåvad; förutom att hon var väldigt praktiskt lagd hade hon stor fallenhet att umgås inte bara med människor, utan även med djur; vilda katter blev under hennes vård betamade, hästar kände hennes omsorg och gladdes över att bli beridna och omhuldade, och hundar blev hon snabbt vän med.

Trots – eller kanske eftersom – hon var ett stadsbarn, hade Ann stor faiblesse för att bo på landet. Jag vet inte hur många bilder hon skickat mig på öde hus hon just förälskat sig i och ville flytta in i. Och en del av dem blev även hennes hem för olika långa tider.

Det sista huset låg i Järna, dit hon kom för att söka hjälp mot sin fibromyalgi. När vi träffades arbetade Ann på Amnestys kontor och jag på en pr-byrå; väldigt olika målgrupper och bevekelsegrunder. Men vi fann varandra. Ett tag sågs vi vid lunchtid på Norrmalmstorg för att demonstrera för de baltiska staternas frihet. En höst åkte vi tillsammans med en mig närstående tonåring till Kreta och bodde i en fin lägenhet, solade, läste böcker, njöt av stillheten. Ann var väldigt lätt att ha att göra med. Sånt märker man vid utlandsresor och de olika problem som kan uppstå med språksvårigheter, stress etcetera.

Vår Herre förser vissa människor med gåvor av olika slag. Ann hade fått många, men hennes liv var för den skull ingen dans på rosor. För ett par år sedan fick hon veta att hon hade en obotlig hjärntumör.

Efter den sista operationen berättade hon hur hon en natt hade vaknat och haft sanslöst ont. Hon kallade på ”natten” och bad om smärtlindring. Sköterskan tittade på sin klocka och förklarade att det kunde hon få om 1 ½ timme. När hon berättade det, undrade jag om hon tänkte anmäla det till adekvat instans. ”Jag har så lite kraft nu, så jag får koncentrera mig på att leva en dag i taget”, blev hennes svar.

Därför känner jag mig kallad att som en sista hälsning inte till, utan från, Ann deklarera: Säg aldrig till en nyopererad person att ligga och vänta 1 ½ timme innan hon kan få smärtlindring!

Men den sista tiden fick Ann faktiskt palliativ vård och hon somnade in lugnt, omgiven av familj och vänner.

Hennes båda katter och hennes hund har fått nya hem, så både Ann själv och vi hennes vänner, kan känna lättnad och veta att Ann var nöjd med det arrangemanget. Må hon vila i frid.