Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 10:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-arne-nygren/

Familj

Till minne: Arne Nygren

Förre S-riksdagsmannen Arne Nygren har avlidit 93 år gammal i Stockholm. Närmast anhöriga är hustrun Gun, barnen Jan, Birgitta och Per med familjer.

Rätta artikel

Arne Nygren slutade aldrig agitera. Ständigt såg vi honom rusa runt med papper i händerna i Minneberg. Hit till det nya området i Bromma hade han flyttat från Umeå med sin fru Gun – därefter blev här ingen lugn stund. Han hade rätt att växla ned efter 18 år i riksdagen med 85 egna motioner, 9 interpellationer, 22 frågor och 84 anföranden. Men inget kunde hejda denne energiske socialdemokratiske agitator och organisatör.

Arne Nygren var eldsjälen personifierad. Snart svingade han klubban och höjde rösten i sina nya sammanhang: Minneberg-Tranebergs S-förening, PRO, HSB-föreningen, stadsdelsnämnden. Ingen gick säker i området, alla skulle med, i varje fall i en studiecirkel.

Arne startade en våldsam medlemsvärvning. Lockade med lotter med vinster till båtkryssningar, arrangerade festivaler med gästtalare, loppmarknader, bridge och silluncher i våra fritidslokaler, boulespel på planer han fixade i Minneberg och på Tranebergsängen. Han visste hur man drog i de folkliga trådarna från ungdomsåren i Vännäsby i Västerbotten på 40-talet, där han snart var med i IOGT, ABF, SSU, startade schackklubb och blev ung radskrivare för Västerbottens Folkblad. 

På LO-skolan i Brunnsvik pluggade han ”presens” och andra tempus och blev småningom annonsackvisitör och facklig redaktör på Folkbladet. Naturligtvis startade han i Minneberg ett lokalt sosseblad, Brospannet, och gav ut HSB-tidningen 8:an Väst på stan.

Uppdragen började tidigt rasa över Arne Nygren. Han blev landstingsman i Västerbotten och riksdagsman 1968. I 16 år pendlade han mellan Umeå och Stockholm. Hamnade i partistyrelsen och blev 1986 generaldirektör – en pamptitel han inte brukade – för statliga gruvmyndigheten. Någon taburett fick han dock inte. Han såg sig som en praktisk politiker, benämnde sig gråsosse och gräsrot. Ledfyren var partiknoget.

Arne tog plats men var samtidigt rolig. Hans memoarskrift ”Kul turer i rörelsen” är fylld med anekdoter från en socialdemokrati som nu bleknat. Han kunde ha blivit nöjesimpressario, tecknare, eller präst. En gång inbjöds han till ett frälsismöte i Vännäs. Det var dåligt sparkföre och när han kom fram var porten låst. Där gick församlingen miste om en lysande förkunnare!