Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 09:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-barbro-von-platen-1/

Familj

Till minne: Barbro von Platen

Som tidigare meddelats har arkitekten Barbro von Platen, Karlskrona, avlidit 78 år gammal. Hon efterlämnar maken Fredrik samt barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Redan första dagen 1960 på arkitektskolan KTH blev vi, kurskamraterna, nära vänner i ateljéerna på Riddargatan. Vi skrattade mycket tillsammans då, och vi diskuterade dag och natt. Det växte till en glad och djup vänskap som fortsatt i nära 60 år. Vi andra såg hur det genast blixtrade till mellan Barbro och Fredrik, det ledde till en livslång kärlek och en familj.  Vi var för det mesta lyckliga, vi hade en framtid, en uppgift i samhället.  

Barbro utvecklade tidigt sin allvarliga och intelligenta humor tillsammans med sin pappa, Erik Envall. Han blev en mycket viktig person i hennes liv sedan hennes mamma dog redan innan Barbro fyllt två år.   

Mycket har skrivits om Barbro, om hennes yrkesliv som offentligt anställd arkitekt, om hennes begåvning som akvarellkonstnär. Hon var djupt närvarande i allt hon företog sig, och okonventionell. Vi fick följa hennes engagemang i stora viktiga miljöfrågor på länsstyrelserna i Kalmar och i Blekinge och på planverket i Karlskrona. 

Det fick vi höra under många fint ordnade kursträffar, där vi bytte erfarenheter. Vi var många i den årskursen som arbetade inom stat och kommun. 

Själv fick jag en syster att vara förtrolig med, först i hennes flickrum i Lidingövillan under studietiden. Det blev många, riktigt goda, samtal om upplevelser kring jobb och barn senare under åren när vi bodde på olika håll. När vi så småningom fick tid att träffas igen så målade och tecknade vi tillsammans. 

Barbro var estet och utvecklades till konstnär genom akvarellmålandet. Hennes bilder var djupt personliga och experimenterande. En gång hade hon glömt penslarna hemma. Hon verkade närmast lycklig att få använda fingrar och papperstussar för att måla av en eld. Hon lämnade gärna efter sig små akvarellskisser med text på. Ett av många fysiska minnen, Harry Martinssons diktstrof: ”Ibland kan man stilla på en tuva, och älska allt som gömmer sig i undret. Det kanske nyss har regnat, och dungen susar av röster dem förnuftet hånar”. 

Det är Barbro, sådan var hon. Hon fattas oss alla.