Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-02 11:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-beate-sydhoff-1/

Familj

Till minne: Beate Sydhoff

Som tidigare meddelats har konsthistorikern Beate Sydhoff, Stockholm, avlidit i en ålder av 82 år. Närmast anhöriga är döttrarna Rebecka och Livia med familjer, samt övrig släkt och vänner. 

Det var under vår studietid mot slutet av 1950-talet vid dåvarande Stockholms högskola som jag först hörde Beates engagerande röst. Från tiden minns jag särskilt hennes avancerade vetenskapliga inriktning. Hon kom att ingående studera problem som berörde kvardröjande gotik i 1600- och 1700-talens franska kyrkoarkitektur. Genom sin forskning fördes hon till Sorbonneuniversitetet i Paris där hon studerade för den berömde André Chastel för att senare lägga fram sin solida licentiatavhandling (1963).

När vi träffades i Los Angeles 1966 delade hon med sig av sina kunskaper om Nordamerikas indianer och försummade inte att ta mig med till det gamla indianreservatet vid Pala Mission nära San Diego. Under helt andra omständigheter råkades vi senare under året i Stockholm där Christina-utställningen var den stora begivenheten. Jag minns hur Beate då växlat in på andra spår. Efter sin anställning vid Nationalmuseum övergick hon till att 1966–1979 skriva konstkritik i Svenska Dagbladet. Det kom att ske under en lång och fruktbar tid då även hennes teoretiskt kringsynta skrift ”Ur konstkritikens historia” (1971) utkom.

Åren 1979–1987 var hon överintendent och chef för Kulturhuset och Liljevalchs, därefter verkade hon som kulturråd vid Sveriges ambassad i Washington DC. Till detta fogade sig en rad förtroendeuppdrag i statliga styrelser och stiftelser. År 2005 avslutade Beate sin händelserika karriär som Konstakademiens ständiga sekreterare. 

I nära 60 år har jag följt hennes verksamhet, på nära håll och på avstånd. Mina första intryck har mångdubbelt befästs. Beate Sydhoff verkade över ett stort kulturbyråkratiskt fält, på skilda nivåer och skiftande sammanhang. Hon kunde maskineriet, men förstod samtidigt att inte låta dess administrativa utanverk ta över.

Hennes humanism var öppen mot världar utanför den västerländska kulturkretsen. Den var besläktad med den kontinentala vetenskap som förenade klassisk tradition med fördomsfritt utforskande av kulturer världen över. Det var lätt för henne att ta steget från franska arkitekturtraktater till ett inkännande intresse för några reducerade indianstammar i södra Kalifornien. Det var lätt för henne att utan varje tecken på kulturell påpasslighet tala om konsten i den globala byn, om design i Ahmedabad, om afrikanska mötesplatser, om bilder från det inre. Konstnärskapet och dess ömtåliga jämvikt stod alltid i centrum för henne. Hon talade med en rak stämma.