Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-19 16:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-birgitta-lundholm-1/

Familj

Till minne: Birgitta Lundholm

Vår vän Birgitta Lundholm, Stockholm, har som tidigare meddelats gått bort 84 år gammal. Hon efterlämnar maken Björn och barnen Charlotte, Josephine, Joakim, Ulrika och Joel med familjer.

På väg ut i trappen vinkade Birgitta adjö och ropade ”Jag ordnar nästa tjejfest”. Hon var vacker som alltid. Fast lite trött. Det blev vårt sista möte. Vi sju som träffades för första gången på 70-talet och sågs regelbundet varannan månad i över fyrtio år. Så oändligt många samtal. Birgitta överglänste oss alla med sin briljanta formuleringsförmåga. Hon hade en unik social förmåga. Hon var drastisk, spirituell och varm. Vänkretsen var stor.

Birgitta hade en tidig karriär som skådespelerska på 50 och 60-talet. Hon hade roller i filmer som ”Kastrullresan”, ”Nattbarn” och ”För min heta ungdoms skull”. Hon var också med i den tidiga Knäppupp-revyn ”Akta huvet”. Hon kände alla av den tidens skådespelare men pratade inte så mycket om det. Annat än som roliga anekdoter. Som den gången Ingmar Bergman ringde och bad att få tala med tonåringen Birgitta Olzon som hon då hette. Mamman svarade att hon sover. ”Låt fröken Olzon fortsätta med det”, sa Bergman. Birgitta blev aldrig en av Bergmans flickor och det var inget hon sörjde.

Hon gifte sig ung med kompositören och pianisten Östen Askegård och med honom fick hon fyra barn. Men hon blev också en ung änka och blev ensam med barnen. Det var hennes svåraste tid. Så småningom träffade hon tv-producenten Björn Lundholm. Det var en kärlek som var stark och synlig. De fick sonen Joel. De fem barnen, alla barnbarn och barnbarnsbarn var Birgittas nav i livet. Birgitta var jordad. Björn var en äventyrare. Tillsammans bodde de långa perioder utomlands.

Birgitta hade ett brokigt yrkesliv. Hon blev allt möjligt. Hon var autodidakt på alla nivåer. Och hon skrev poesi. Men Birgitta gjorde också en egen inre resa. Hon konverterade till katolicismen. I Norraby kloster i Tågarp mötte hon jesuitpatern Wilfrid Stinissen. Det mötet blev avgörande. Hon fick en värdig samtalspartner om livets svåra frågor. Om ansvar och skuld. Om frihet och beroende.

Vår roliga, varma, smarta vän har lämnat oss. Vår djupa vänskap har vänts till djupaste sorg. ”Man skall vara förnöjsam” sa Birgitta ofta till oss. Vi får väl försöka.