Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-carl-henric-qvarfordt/

Familj

Till minne: Carl-Henric Qvarfordt

Carl-Henric Qvarfordt, Stockholm, har avlidit 72 år gammal efter en längre tids sjukdom. Närmast anhöriga är livskamraten Gun, barnen Jonas, Nils och Lisa med familjer. 

1969 var året när Carl-Henric antogs till solosångklassen vid Musikhögskolan i Stockholm samtidigt som han fick börja i Radiokören under Eric Ericson.

Och det var här som Charlie – många av vännerna kallade honom alltid så – och jag möttes. Han var elev till Arne Sunnegårdh och det blev även jag sedermera. När Arne gick bort i mars 1972 fick vi båda börja hos Erik Saedén. Året därpå fortsatte jag min utbildning på Statens musikdramatiska skola och dit kom även Charlie så småningom som ettårig fortbildningselev. Där gjorde vi flera sceniska framträdanden tillsammans, bland andra i ”Figaros bröllop”, han som doktor Bartolo och jag som greven. Dessutom fortsatte vår vokala utbildning hos Owe Meyer-Leegard.

Vid kom båda att fungera som korister på elitnivå och dessutom som frilansande solister i olika sammanhang.

Charlie hade inte bara en välklingande basbaryton. Hans andra instrument blev valthornet. Han tog lektioner för Wilhelm Lanzky-Otto.  Dessutom utbildade han sig till musiklärare och som sådan verkade han under en lång följd år på Kulturskolan Stockholm – närmare bestämt vid anslutna skolor på Hägerstensåsen och i Västberga. Charlies kollegor vid dessa skolor vittnar om hans stora engagemang och lidelse när det gällde att lära barn sjunga. Under en lång följd år verkade Charlie även som dirigent för flickkören Laetitia. 

Med vissa människor är det så att man inte behöver träffas särskilt ofta för att komma varandra nära. Det är snarare kvaliteten på mötena och de frekventa telefonsamtalen som avgör. Charlie har en stor familj som han älskade och gjorde allt för. Det var inte alls konstigt att han och jag inte sågs särskilt ofta. Men när vi träffades tillsammans med våra respektive var det alltid glatt, trevligt, generöst och varmt. 

Jag är glad och evigt tacksam för att ha lärt känna Charlie som den positiva, glada, nyfikna, roliga, socialt begåvade, generösa och intelligenta människa han var. Tack Charlie för allt!