Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-24 05:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-charlotte-kostyal/

Familj

Till minne: Charlotte Kostyál

Charlotte Kostyál har avlidit i en ålder av 83 år i Frankrike. Närmast anhöriga är sönerna Adam och Carl med familjer.

Lotta var sant intresserad av människor och hade en synnerlig förmåga att vinna och behålla vänner. Lotta var en internationell svenska. Hon talade de flesta europeiska språk av betydelse perfekt. Hon var lika självklar i Rom som på sitt älskade Blidö. Hur blir man sådan? Bakgrund och fostran spelar nog en roll.

Lotta hade på sin mammas sida förankring i urgammal tysk-baltisk tradition. Pappans bakgrund i en solid svensk ämbetsmannavärld kombinerad med hans väl utvecklade intresse för äventyr med internationell anknytning påverkade säkert också Lotta.

Lottas lyckliga äktenskap med sin älskade Geza gav naturligtvis ytterligare en dimension till hennes internationella framtoning genom hans anknytning till centraleuropeisk historia under många århundraden.

Till följd av Gezas olika uppdrag för svenskt näringsliv kom familjen att bo på flera håll i Europa, där de alltid skapade nya vänskapskontakter. På Blidö byggde de sig sitt sommarparadis och Lotta fick där utlopp för sitt omfattande trädgårdsintresse. Potatisen skulle sättas i tid och rosorna beskäras på rätt sätt.

Lotta hade en rik personlighet och många strängar på sin lyra. Hennes omtanke om sin stora vänkrets kom till uttryck i en rik kommunikation genom mejl, sms, brev och telefon. Hon visade i handling att hon tänkte på oss. Allt var så positivt, generöst och fullt av glädje kring henne. Vi älskade och beundrade Lotta, inte minst för hennes sätt att hantera den motvind som livet ibland lät henne möta. Hon var en förebild som påverkade våra liv.

Vi lärde känna Lotta i 25-årsåldern i Stockholm och denna vänskap blev bestående. Med åren flyttade några av oss till olika platser i Europa men det hindrade oss inte från att årligen ses under en vecka för skidåkning i Schweiz. Med tåget från Milano kom Lotta kånkande på italienska läckerheter. För henne var det det italienska som gällde. 

Lotta var – med rätta – glad för sina söner och deras familjer. Hon hade svårt att dölja den stolthet hon kände för dem. En stolthet för vilken hon själv och hennes Geza lagt en fast grund. 

Vi är tacksamma för alla år med Lotta.