Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-dagmar-von-arbin/

Familj

Till minne: Dagmar von Arbin

Dagmar ”Dagge” von Arbin, född Bernadotte af Wisborg, Nockeby, har gått bort 103 år gammal. Närmast anhöriga är döttrarna Louise, Cattis, Jeanette och Madeleine med familjer. 

Trots sin ålder på 103 år så gick hon bort mitt i livet. Efter att samma dag först vunnit i bridge, sedan ätit en god middag med goda vänner. Precis som vanligt. Sedan var det slut.

Dagge, som blev arg om man kallade henne för Dagmar, bodde på Nockeby hus, ett seniorboende, där alla har sina egna hyreslägenheter. Gemensam middag varje dag ingår, men i övrigt klarar man sig själv. Det gjorde Dagge. 

Bridgen var Dagges liv på Nockeby hus förutom det frekventa umgänget med alla goda vänner. När Dagge var 100 år drabbades hon av en sjukdom som krävde blodtransfusion, men efter ett par veckor så spelade hon bridge igen. Där utmanade hon, ibland med framgång, spelare som deltagit i SM. När vi frågade hur det kunde vara möjligt, efter hennes sjukdom, så blev hennes dräpande svar ”Det var bridgeblod jag fick”.

Dagges humor kom fram på många sätt. Ett exempel är barnbarnsbarnsbarnet, som etablerade den femte generationen, vid namn Winston. Men, sa Dagge: Jag kallar honom för Churchill.

Middagarna med vänner på Nockeby hus skulle alltid vara med förrätt. Annars fick man ju inte dricka snaps! Och viner och andra nödvändigheter köpte Dagge själv på Brommaplan, även vid fyllda 103 år. Med sin rollator, och det gick fort, de flesta hann inte med henne.

Dagge var prestigelös. Hon nämnde aldrig att hon hade kungligt påbrå. Inte heller ville hon ta plats eller framträda. Så vid en middag hade hon värden till bordet och jag satt på Dagges andra sida. ”Ska du tacka för maten?”, frågade jag henne lite diskret. Då bad hon mig att i hennes ställe tacka, vilket jag gjorde. Hon hade mycket att säga, men inte som talare.

Nu är det många, för att inte säga alla, på Nockeby hus som saknar Dagge. Saknar hennes frenetiska ilande med sin rollator överallt i anläggningen. Saknar henne på bridgetävlingarna och i restaurangen, men inte minst som god vän.