Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-16 22:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-elisabeth-holm-lagnelov/

Familj

Till minne: Elisabeth Holm-Lagnelöv

Elisabeth Holm-Lagnelöv, Stockholm, har avlidit i en ålder av 84 år. Närmast anhöriga är barnen Christer Jonsson, Anna Holm Karlgren och Erika Aronowitsch.

Min kära vän Elisabeth Holm är död. Hon flyttade nyligen från Västerås tillbaka till Stockholm där hon för många år sedan hade startat ett företag. När hon kom till Västerås var hon redan en profil i psykologkretsar med mängder av arbete som väntade här.

Elisabeth var färgstark. Man lade märke till henne. Jag lärde känna henne på en fest för några år sedan. Det var på en privat mottagning i en vacker lokal med takbjälkar och med flera olika rum. Det var en av hennes kollegor som fyllde år. Några kuratorer, socionomer och psykologer hade bildat ett informellt nätverk för inbördes stöd. De handledde grupper, såväl offentliga som privata, och Elisabeth var nestorn i gruppen som hade många uppdrag inom bland annat landstinget. Det kunde gälla de direkta teamen inom sjukvården men de arbetade också med ledarskap och konflikter.

Jag hörde inte till sällskapet alls på den där sammankomsten men när Elisabeth kom in i rummet satte hon sig omedelbart bredvid mig. Hon visste att jag var dramapedagog och hon ville veta mer om det. Efter en stund kände jag på mig att vi hade något annat gemensamt, det fanns något magiskt, något välbekant i vårt samtal och det visade sig vara riktigt. Vi var släkt! Vi hade aldrig träffats som barn men hon hade familjefoton där jag fanns med på bilderna. Vi var födda samma år. Det samtalet blev inledningen på en stark vänskap.

Hennes privata liv och yrkesliv hade båda varit fyllda av dramatik och svåra val.

Hon var glasklart medveten om allt in i det sista. Så full av intressen, så intensivt närvarande och utan förbehåll – sådan var hon min kära jämnåriga kamrat. Jag tänker på hennes barn och på hennes kärlek till dem och hennes osentimentala humor. Hon hade en kronisk sjukdom som krävde behandlingar som hon så småningom valde bort för att få somna in lugnt och smärtfritt i kretsen av sina vuxna barn.