Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 02:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-erik-eriksson/

Familj

Till minne: Erik Eriksson

Erik Eriksson, professor i hydrologi, Rättvik, har avlidit två dagar före sin 102-årsdag. Närmast anhöriga är barnen Anne och Lars-Erik med familjer. 

Erik växte upp på en bondgård i Bredkälen i Jämtland. Men hans läshuvud fick inte tillräcklig näring på gården utan ledde honom som 20-åring till en skånsk jordbruksskola. Hans sällsynta förmåga gjorde att han därifrån bjöds in till Lantbrukshögskolan för forskning i lantbrukskemi och marklära och därefter till meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Där doktorerade han på en avhandling som bland annat handlade om havsnivåns relation till atmosfärens koldioxidhalt. När hydrologi introducerades som läroämne i Sverige 1970 kallades han till professuren vid Uppsala universitet. Erik hade många uppdrag åt svenska och internationella organisationer, bland annat åt Internationella atomenergikommissionen (IAEA).

Eriks forskning och kunskaper hade en bredd som inte längre finns i dagens universitetsvärld. Hans vetgirighet såg inga ämnesgränser. Han gav sig i kast med frågor inom ett brett ämnesspektrum som markfysik, geokemi, atmosfärskemi, kemisk oceanografi, meteorologi, hydrologi och hydrokemi.

Som bondpojke fick han erfarenhet av praktisk problemlösning och processer i naturen. Detta i kombination med hans intellektuella kapacitet och aldrig sinande vetgirighet bidrog till förmågan att vidareutveckla vitt skilda forskningsområden. Han kunde se problemen från nya sidor, inspirera doktorander och ge värdefulla bidrag till vetenskapen.

Redan på 1950-talet var det teoretiskt känt att ökad koldioxidhalt i luften leder till global uppvärmning, men det saknades data. År 1956 deltog Erik i en sovjetiskledd expedition i Arktis där hans uppgift var att samla koldioxiddata. Erik och en grupp forskare blev då isolerade av dåligt väder på en glaciär på Svalbard. De hade nästan ingen mat och ingen radiokontakt med omvärlden. Först efter två veckor räddades de.

Jämtland var alltid viktigt för Erik och han drog sig ofta tillbaka till hemmanet i Bredkälen. Hans enkla sätt och stora kunskaper gjorde det roligt och lärorikt att vara med honom, på seminarier, vid besök i Bredkälen och kring institutionens fikabord. Vi tyckte mycket om honom. Vi minns en nyfiken och trivsam vän, lärare och kollega.