Ett rykte nådde mig. Den sublime tenorsaxofonisten Erik Norström hade dött. Omkommit genom en olyckshändelse vid stugan på Orust. Erik Norströms bortgång är för många jazzvänner en tragedi. Hans mestadels milda och poetiska handlag med sin tenorsaxofon har placerat honom bland den absoluta eliten av svenska jazzmusiker. 

Jag minns Erik Norström tämligen väl från hans ungdomstid i Örnsköldsvik. I fabrikssamhället Hörnett Alfredshem växte han upp och musikintresset hade han med sig hemifrån. Fadern hade eget kapell och unge Erik fick tidigt en klarinett att öva på.

Tidigt fick han även en tenorsaxofon, och det berättas att han var en flitig kund på Östmans musikhandel där han inhandlade stenkakor. Den gamla fina neonskylten är kvar från den tiden och faktiskt affären också.

För den som vill ta sig fram i någon form av konstnärligt arbete så gäller oftast att söka sig till de stora städerna. Där finns kollegorna, vägarna till utveckling och arbete. Det insåg Erik Norström och slog sig ned i Göteborg. Där kom han snart att införlivas med basisten Gunnar Johanssons kvintett och ”resten är svensk jazzhistoria” som Kenneth Ögren skriver i en minnestext i Jazz- och Orkesterjournalen.

Erik Norström kom att turnera med bland andra Stan Getz och det var högtidsstunder att lyssna till ”dueller” mellan Getz och Norström. Tro mig, jag hörde dem en solig lördagskväll på Folkets park i Örnsköldsvik. Det måste ha varit på 1950-talet. En förunderlig tid när jazzmusiken frodades i svenska folkparker.

Det sista jag hörde med Erik Norström var ett tv-framträdande. Då grep han tag i Stan Getz klassiska tolkning av ”Ack värmeland du sköna”. Vi tittare och lyssnare bjöds på ett varmt och ömsint stycke svensk folkmusik i ett framträdande som gav känslor som erinrar om naken kärlek.

Nu får vi som sörjer förlusten av Erik Norström nöja oss med de album som finns kvar med hans välljudande magi per tenorsax. Och störst är förstås förlusten för Eriks hustru, barn och barnbarn och andra nära och kära.

Det vilar ett tungt vemod över det faktum att Erik Norström aldrig mer ska lyfta sin tenorsaxofon och spela för oss. Men vi kan lägga på en platta och vi kan sluta våra ögon och lyssna och känna hans kärlek. Och det är bra.