Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-erik-sandler/

Familj

Till minne: Erik Sandler

Erik Sandler, Järfälla, har avlidit efter några års sjukdom. Han blev 95 år. Hans närmaste är makan Maj-Britt och barnen Bo och Brita med familjer.

Erik föddes i Vilhelmina. Han tog realexamen i Åsele och studenten vid gymnasiet i Härnösand. Efter civilingenjörsexamen vid KTH började Erik hos Vattenfall. Först på huvudkontoret och sedan på laboratoriet i Älvkarleby innan flyttlasset med hustrun Maj-Britt och två små barn gick till Ransarluspen för ett sjöregleringsarbete under två år. Därefter ett par år i Falun hos Stora Kopparberg innan Vattenfall anställde Erik igen, nu som chef för kraftverksbygget i Stalon. Där tillbringade familjen över tre år. 

Efter en sejour för ett kraftverksbygge i Filippinerna återkom Erik och Maj-Britt till Sverige i mitten av 1960-talet. Erik anlitades som sekreterare i en utredning av en ny byggorganisation inom Vägverket. Resultatet blev en byggnadsavdelning med en chef direkt underställd generaldirektören och med landet indelat i sju distrikt. Erik anställdes därefter och ansvarade för bemanningen av den nya organisationen. Efter ett antal år blev Erik den tredje chefen för byggnadsavdelningen. När Vägverkets huvudkontor flyttades till Borlänge år 1979 valde Erik att stanna i Stockholm som chef för Östra byggnadsdistriktet. 

Erik var både tekniker och humanist med ett fantastiskt minne för namn på människor, ofta inklusive hustrur/män och barn. På resor fanns ibland kulturella inslag, som träkatedralen vid Vättern, Habo kyrka, eller kyrkogården i Ekshärad med sina vackra järnkors. I Eriks föredrag fanns ofta en diktvers, en litterär anspelning eller liknelser mellan att förändra en organisation och att beskära äppelträd.

När Erik fyllde 90 år bodde han fortfarande hemma och uppvaktades av VV-veteranerna genom Christer Möller och mig. Han var i god form men snart tog Alzheimers sjukdom över. Erik bodde de sista åren på ett särskilt boende där han somnade in lugnt och still strax efter familjens besök.

Jag vet att alla äldre VV-veteraner, Tage Friberg och vi andra som arbetat nära Erik känner saknad och tacksamhet för arbetsgemenskap och för mångårig vänskap.