Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 05:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-hans-simonson/

Familj

Till minne: Hans Simonson

Förre komministern i Skara och Skövde och stiftsadjunkten i Skara stift, Hans Simonson, har avlidit 90 år gammal. Närmast anhöroga är makan Ragnhild, född Melin, och barnen Jonas, Andreas, Daniel, Jakob och Hanna med familjer.

Hans Simonson växte upp i Göteborg. Karl Johans församling blev ett andra hem för honom.

Efter folkskollärarexamen tjänstgjorde Hans som lärare i Göteborg innan kallelsen till präst tog över och de teologiska studierna i Lund inleddes. Han gifte sig med Ragnhild, som var sjukgymnast, och de hade fått sina första två barn när han 1965 prästvigdes för Skara stift. 

Hans Simonsons prästår kan indelas tre perioder. I sju år var han från 1966 stiftsadjunkt för studiearbete och fortbildning, därefter i tio år präst i Härlunda i Skara pastorat och slutligen elva år i Ryds församling i Skövde pastorat.

Hans var pedagogen och inspiratören. Han ivrade för stiftets studieverksamhet och var även distriktsstudieledare i Sveriges kyrkliga studieförbund i Skara stift, i dag Sensus, och ledamot av SKS:s förbundsstyrelse. 

Hans ville utveckla församlingslivet. I traditionella Härlunda kom barn- och ungdomsarbetet att blomstra och nya former för gudstjänsten prövades. Med sin förankring i kyrkans tradition vågade han pröva nya former. Prästgården var ett öppet hem. 

I Ryd sökte sig många invandrare och flyktingar till stadsdelskyrkan S:t Matteus. Gudstjänsterna var flerspråkiga. Också här blev familjens hem en samlingspunkt. 

Hans var förkunnaren. I sin förkunnelse var han okonventionell och konkret. Under en period var han ordförande i Skara stifts evangelisationsnämnd och ledamot i rikskommittén Kyrkan i fritidssamhället.  

Livet i den nära familjen var viktigt. Föräldrarnas kärlek till barnen, som nu var fem, bar dem, och i familjen liksom i församlingslivet kom Hans värme, lekfullhet och humor till uttryck. Den har också vi som fått vara familjens nära vänner fått erfara.

Vi tackar Gud för Hans och hans gärning.